Originalets titel: "Il moderno Principe"
Digitalising: Jonas Holmgren
Vad som i grunden karakteriserar Fursten är att det inte är någon systematisk avhandling utan en "levande" bok, där den politiska ideologin och den politiska vetenskapen smälter samman i "mytens" dramatiska form. Ställd mellan utopin och den skolastiska traktaten, de former i vilka den politiska vetenskapen tagit gestalt ända fram till Machiavelli, gav denne åt sin uppfattning en fantastisk och konstnärlig form, som låter det doktrinära och rationella elementet förkroppsligas i en kondottiär som plastiskt och "antropomorfistiskt" framträder som symbol för den "kollektiva viljan". Den process varigenom en bestämd kollektiv vilja utformas för ett bestämt politiskt mål framställs inte genom pedantiska undersökningar och klassificeringar av principer och kriterier för en handlingsmetod, utan såsom egenskaper, karaktärsdrag, plikter och tvingande krav hos en konkret person, så att den konstnärliga fantasin får arbeta hos den som man vill övertyga och de politiska passionerna ges en mer konkret form.[1]
Machiavellis Fursten skulle kunna studeras som ett historiskt exempel på Sorels "myt", alltså på en politisk ideologi som framläggs inte som kall utopi eller doktrinärt resonemang, utan som en skapelse av konkret fantasi, som verkar på ett splittrat och pulvriserat folk för att uppväcka och organisera dess kollektiva vilja. Den utopistiska karaktären hos Fursten ligger däri att Fursten inte existerade i den historiska verkligheten, inte framträdde för det italienska folket med direkt objektiva karaktärsdrag, utan var en ren doktrinär abstraktion, symbol för ledaren, den idealiske kondottiären; men de lidelsefulla mytiska element, som finns hela boken igenom, sammanfattas på ett dramatiskt synnerligen verkningsfullt sätt och blir levande i avslutningen, invokationen av en "verkligt existerande" furste. Boken igenom skriver Machiavelli om hurdan Fursten bör vara för att kunna leda ett folk till grundandet av den nya staten, och behandlingen är genomförd med logisk skärpa och vetenskaplig distans; i avslutningen blir Machiavelli själv folket, han smälter samman med folket, men inte med ett folk "i allmänhet" utan med det folk som han med sin föregående avhandling velat övertyga, det folk som han blir och känner sig vara ett samvete och en röst för, som han känner sig identisk med: det verkar som om hela det "logiska" arbetet bara vore något som folket tänker för sig själv, ett inre resonemang som äger rum i det folkliga medvetandet och som får sin upplösning i ett omedelbart lidelsefullt skri. Från att ha varit ett resonemang om sig själv blir lidelsen åter "affekt", feber, handlingsfanatism. Därför är epilogen i Fursten inte något ovidkommande, något utifrån påklistrat, något retoriskt, utan det måste ses som ett nödvändigt element i arbetet, ja, rentav som det element som återkastar sitt sanna ljus över hela arbetet och gör det till ett slags "politiskt manifest".
Man kan studera hur Sorel från sin uppfattning av ideologin-myten inte kommit fram till en förståelse av det politiska partiet utan hejdat sig vid idén om det fackliga syndikatet. Det är sant att för Sorel "myten" inte fann sitt högsta uttryck i syndikatet som organisation av en kollektiv vilja, utan i syndikatets och en redan verksam kollektiv viljas praktiska handlande, ett handlande vars högsta realisering hade bort vara generalstrejken, alltså en så att säga "passiv aktivitet" av negativ och preliminär karaktär (den positiva karaktären fås först i den överenskommelse som uppnås i de associerade viljorna), en aktivitet som inte ser framåt mot sin "aktiva och konstruktiva" fas. Hos Sorel kämpade alltså två krav: det som ställdes av myten och det som ställdes av kritiken av myten, så till vida som "varje på förhand fastställd plan är utopisk och reaktionär". Lösningen överlämnades åt det irrationellas och "godtyckligas" impuls (i den bergsonska betydelsen av "vitalimpuls"), eller "spontaneitetens" impuls.[2]
Men kan en myt vara "icke konstruktiv", kan man i Sorels tankevärld föreställa sig att det instrument är verkligt produktivt som lämnar den kollektiva viljan i dess primitiva och elementära fas, då den ännu bara håller på att utformas, för att åstadkomma ett avskiljande (en "klyvning"), även med våld, d.v.s. genom att förstöra de existerande moraliska och juridiska förhållandena? Kommer inte denna kollektiva vilja så elementärt utformad att genast upphöra att existera, att lösa upp sig i en oändlig mängd enskilda viljor som under den positiva fasen följer olika och motsatta riktningar? Så har vi också frågan om det kan finnas destruktion, förnekande utan en därmed förknippad konstruktion, bejakande, och detta inte i "metafysisk" mening, utan praktiskt, d.v.s. politiskt, som partiprogram. I detta fall syns det att man bakom spontaneiteten förutsätter en mekanicitet, bakom friheten (friheten - élan vital) ett maximum av determinism, bakom idealismen en absolut materialism.
Den moderne fursten, myten-fursten, kan inte vara en verklig person, en konkret individ; det kan bara vara en organism, ett sammansatt samhällselement i vilket det redan föreligger en begynnande konkretisering av en erkänd kollektiv vilja som redan delvis hävdat sig i handling. Denna organism är redan given av den historiska utvecklingen, och det är det politiska partiet: den första cell i vilken är inneslutna de frön till en kollektiv vilja som tenderar att bli universella och totala. I den moderna världen kan bara en direkt och omedelbart förestående historisk-politisk handling karakteriserad av kravet på ett blixtsnabbt tillvägagångssätt, få sin mytiska inkarnation i en konkret individ: snabbheten kan göras nödvändig endast av en stor, omedelbart förestående fara, som just åstadkommer att passioner och fanatism blixtsnabbt blossar upp, och som förintar det kritiska sinne och den ironiska frätning som kan förstöra kondottiärens "karismatiska" karaktär (något som inträffar i fallet Boulanger). Men en direkt handling av detta slag kan på grund av själva sin natur inte ha något större omfattning eller någon organisk karaktär: den blir nästan alltid av typen restauration och reorganisation och inte av den typ som kännetecknar grundandet av nya stater och nya nationella och sociala strukturer (såsom fallet var i Machiavellis Fursten, där restaurationsaspekten bara var ett retoriskt element, d.v.s. knutet till det litterära begreppet Italien som härstammade från Rom och som borde återställa den romerska ordningen och den romerska makten).[3] Den blir av defensiv och inte originellt skapande typ: man antar alltså i detta fall att en redan existerande kollektiv vilja har förlorat sin kraft och enhet, har undergått en farlig och hotande men inte avgörande och katastrofal kris, så att man måste återge den koncentration och styrka, och inte att en kollektiv vilja måste skapas ex novo och inriktas möt mål, som visserligen har konkretion och rationalitet men av ett slag som ännu inte verifierats och kritiserats av en faktisk och universellt känd historisk erfarenhet.
Den "abstrakta" karaktären hos Sorels uppfattning av myten framgår av aversionen (som antar den lidelsefulla formen av etisk motvilja) mot jakobinerna, vilka säkerligen utgjorde en "kategorisk inkarnation" av Machiavellis Furste. Den moderne Fursten måste ha en del ägnad åt jakobinismen (i den fullständiga betydelse som detta begrepp haft i historien och bör ha också idémässigt), såsom exempel på hur en kollektiv vilja fått konkret form och verkat, en vilja som åtminstone i vissa avseenden var ursprunglig skapelse ex novo. Och man måste definiera den kollektiva viljan och den politiska viljan i allmänhet i modern mening: viljan såsom verksamt medvetande om den historiska nödvändigheten, såsom protagonist i ett verkligt och faktiskt drama.
En av de första delarna borde just ägnas den "kollektiva viljan", i det man ställer problemet på följande sätt: "När kan man säga att förutsättningarna finns för att en nationell-folklig kollektiv vilja skall kunna väckas och utvecklas?" Därefter en historisk (ekonomisk) analys av ifrågavarande lands sociala struktur och en "dramatisk" framställning av de försök som under århundradenas gång gjorts för att uppväcka denna vilja och av orsakerna till de successiva misslyckandena. Varför hade man inte i Italien en absolut monarki på Machiavellis tid? Man måste gå tillbaka ända till det romerska imperiet (frågan om språket, om de intellektuella o.s.v.), förstå de medeltida kommunernas funktion, katolicismens betydelse o.s.v.: man måste kort sagt göra en skiss över hela Italiens historia, en skiss som är syntetisk men exakt.
Orsaken till de successiva misslyckandena vid försöken att skapa en nationell-folklig kollektiv vilja är att söka i existensen av bestämda sociala grupper, som växer fram ur upplösningen av kommunernas borgerskap, och i den speciella karaktären hos andra grupper, som återspeglar Italiens internationella funktion såsom säte för kyrkan och depositarie för det heliga romerska riket, o.s.v. Denna funktion och den därav följande ställningen åstadkommer en inre situation som kan kallas "ekonomisk-korporativ", d.v.s. ur politisk synpunkt den sämsta av de feodala samhällsformerna, den minst progressiva och mest stagnerande formen: det saknades alltid och kunde inte bildas en verksam jakobinsk kraft, just den kraft som i andra nationer har väckt och organiserat den nationella och folkliga kollektiva viljan och grundat de moderna staterna. Och slutligen, finns förutsättningarna för denna vilja, eller rättare sagt hurudant är det nuvarande förhållandet mellan dessa förutsättningar och de motsatta krafterna? Traditionellt har de motsatta krafterna utgjorts av jordaristokratin eller mera allmänt de jordägande över huvudtaget, med sitt i Italien karakteristiska drag av ett särskilt "lantligt borgerskap", en parasitföreteelse som åt den moderna tiden lämnats i arv av upplösningen av det kommunala borgerskapet som klass (de hundra städerna, tystnadens städer). De positiva förutsättningarna är att söka i existensen av sociala grupper i städerna, som har fått en motsvarande utveckling på den industriella produktionens område och som uppnått en viss nivå av historisk-politisk kultur. Varje formande av en nationell-folklig kollektiv vilja är omöjlig, om inte de stora massorna av jordbrukare simultant bryter in i det politiska livet. Det avsåg Machiavelli att uppnå genom milisreformen, det åstadkom jakobinerna i Frankrike, och i denna Machiavellis insikt kan man identifiera en jakobinism i förtid, det (mer eller mindre fruktbara) frö som låg i hans idé om den nationella revolutionen. Hela historien från 1815 och framåt visar de traditionella krafternas ansträngningar för att förhindra formandet av en kollektiv vilja av detta slag, för att behålla den "ekonomisk-korporativa" makten i ett internationellt system av passiv jämvikt.
En viktig del av den moderne Fursten bör ägnas åt frågan om en intellektuell och moralisk reform, d.v.s. åt den religiösa frågan eller världsåskådningsfrågan. Också på detta område finner vi i traditionen frånvaro av jakobinism och fruktan för jakobinism (det senaste filosofiska uttrycket för en sådan fruktan är B. Croces malthusianska attityd gentemot religionen). Den moderne Fursten bör vara och kan inte undgå att vara härold för och organisatör av en intellektuell och moralisk reform, vilket sedan betyder att skapa jordmån för en fortsatt utveckling av den nationella och folkliga kollektiva viljan i riktning mot fullbordandet av en högre, total form av modern kultur.
Dessa två grundläggande punkter: formandet av en nationellfolklig kollektiv vilja, vars organisatör den moderne Fursten är samtidigt som han är dess aktiva och verkande uttryck, och den intellektuella och moraliska reformen borde utgöra arbetets struktur. De konkreta programpunkterna bör infogas i den första delen, d.v.s. de bör "dramatiskt" framgå ur det sagda, inte ha formen av ett torrt och pedantiskt framläggande av ett resonemang.
Kan det finnas en kulturell reform, en höjning av de förtryckta skikten inom samhället, utan en föregående ekonomisk reform och en förändring i den sociala ställningen och den ekonomiska världen? En intellektuell och moralisk reform kan inte undgå att vara knuten till ett ekonomiskt reformprogram, ja, det ekonomiska reformprogrammet är rent av den konkreta form i vilken varje intellektuell och moralisk reform framträder. Under sin utveckling kastar den moderne Fursten hela det rådande systemet av intellektuella och moraliska förhållanden över ända, såtillvida som hans utveckling just betyder att varje handling uppfattas som nyttig eller skadlig, dygdig eller brottslig uteslutande med hänsyn till Fursten själv, om den tjänar till att öka hans makt eller till att bjuda honom motstånd. Fursten intar i människors medvetande gudomlighetens eller det kategoriska imperativets plats, han blir grundvalen för en modern lekmannamoral och en fullständig sekularisering av hela livet och alla sedliga förhållanden.
Den grundläggande förnyelse som praktikens filosofi genomfört i historiens och politikens vetenskap är ett bevis på att det inte existerar någon abstrakt "mänsklig natur" som är fast och oföränderlig (det är ett begrepp som säkerligen härrör från det religiösa tänkandet) och människonaturen är i stället helheten av de historiskt bestämda sociala relationerna, alltså ett historiskt faktum som inom vissa gränser kan bestyrkas med filologins och kritikens metoder.
Därför bör den politiska vetenskapen i sitt konkreta innehåll (och även i sin logiska utformning) uppfattas som en organism stadd i utveckling. Man bör dock observera att den form Machiavelli givit åt politikens problem (nämligen det i hans skrifter underförstådda påståendet att politiken är en självständig verksamhet, med egna principer och lagar som skiljer sig från moralens och religionens, en sats av stor filosofisk räckvidd, ty indirekt förnyar den uppfattningen av moralen och religionen, förnyar alltså hela världsåskådningen) ännu idag är diskuterad och motsagd och inte har lyckats bli "sunt förnuft". Vad betyder detta? Betyder det bara att den intellektuella och moraliska revolution, vars element in nuce innehålles i Machiavellis tanke, ännu inte förverkligats, ännu inte blivit offentlig och uppenbar form för den nationella kulturen? Eller har det en rent aktuell politisk betydelse, så att det utvisar det avstånd som föreligger mellan styrande och styrda, förekomsten av två kulturer, de styrandes och de styrdas? Utvisar det att den ledande klassen, liksom kyrkan, har en speciell attityd gentemot de enkla som dikteras av nödvändigheten att å ena sidan inte söndra sig från dem och att å den andra hålla dem kvar i övertygelsen att Machiavelli inte är något annat än en uppenbarelse av djävulen?
Så ställer sig problemet vilken betydelse Machiavelli hade på sin egen tid och vilka mål han satte upp för sig då han skrev sina böcker, särskilt Fursten. Machiavellis lära var inte på hans tid något uteslutande "bokligt", ett monopol för isolerade tänkare, en hemlig bok som cirkulerade bland invigda. Machiavellis stil är inte den man finner hos en systematisk traktatförfattare av den typ som både medeltiden och humanismen uppvisade, tvärtom: det är stilen hos en handlingsmänniska, hos en som vill driva till handling, det är stilen i ett partimanifest. Den "moraliska" tolkning som Foscolo givit är säkert felaktig; dock är det riktigt att Machiavelli har avslöjat något och inte bara teoretiserat över verkligheten. Men vilket var hans syfte med avslöjandet? Var syftet moralistiskt eller politiskt? Man brukar säga att Machiavellis normer för den politiska verksamheten "tillämpas men inte uttalas"; stora politiker börjar - sägs det - med att förbanna Machiavelli, förklara sig antimachiavelliska, bara för att sedan "fromt" kunna tillämpa hans normer. Skulle inte Machiavelli ha varit föga machiavellisk, en av dem som "kan spelet" och enfaldigt nog lär ut det, medan vulgärmachiavellismen lär att göra motsatsen? Croce påstår, att machiavellismen eftersom den är en vetenskap, tjänar de reaktionära likaväl som demokraterna, liksom fäktkonsten tjänar ädlingar likaväl som rövare, tjänar till att försvara sig likaväl som till att mörda, och att Foscolos omdöme bör tolkas i denna riktning. Detta påstående äger en abstrakt sanning. Machiavelli själv anmärker, att de ting han skriver tillämpas och alltid har tillämpats av historiens största män; det verkar inte för den skull som om han ville lämna förslag åt dem som redan vet, och hans stil är inte den som kännetecknar vetenskaplig verksamhet utan biavsikter och man kan inte heller tänka sig att han kommit fram till sina teser i politisk vetenskap, via filosofisk spekulation, något som i detta speciella ämne skulle ha varit något av ett under på hans tid, om det ännu idag möter så mycket motstånd och opposition.
Man kan alltså anta att Machiavelli har blicken riktad på dem "som inte vet", att han avser att åstadkomma en politisk uppfostran av dem "som inte vet", en politisk uppfostran som inte är negativ, till tyrannhat, såsom Foscolo tycks mena, utan positiv, till att erkänna nödvändigheten av vissa medel, även om de är utmärkande för tyranner, om man vill uppnå vissa mål. Den som är född inom den tradition, som råder bland de styrande männen, hämtar ur sin familjemiljö, där de dynastiska intressena och förmögenhetsintressena är förhärskande, en omfattande uppfostran som gör att han nästan automatiskt förvärvar realpolitikerns karaktärsdrag. Vem är det alltså som inte vet? Det är tidens revolutionära klass, det italienska "folket" och "nationen", stadsdemokratin som ur sig frambringar en Savonarola och en Pier Soderini, inte en Castruccio och en Valentino. Men kan tänka sig att Machiavelli vill övertyga dessa krafter om nödvändigheten av att ha en ledare, som vet vad han vill och hur han skall uppnå vad han vill, och att acceptera honom med entusiasm, även om hans handlingar kan vara eller tyckas vara i kontrast med tidens spridda ideologi, religionen. Samma ställning som Machiavellis politik intar praktikens filosofi. Det är åter nödvändigt att vara "antimachiavellisk", i det man utvecklar en politikens teori och teknik som kan tjäna båda de stridande parterna, även om man tror att de i det långa loppet är till störst nytta för den part som "inte visste", och detta därför att man tror att det är hos den historiens progressiva kraft ligger. Ett resultat uppnår man genast, nämligen att krossa den enhet, som är baserad på den traditionella ideologin, och att åstadkomma en brytning, som är nödvändig för att den nya kraften skall kunna förvärva medvetandet om sin egen oberoende personlighet. Machiavellismen bidrog till att förbättra de ledande konservativa gruppernas traditionella politiska teknik, precis som praktikens filosofi; men det får inte maskera dess väsentligen revolutionära karaktär, som man ännu idag känner och som förklarar all antimachiavellism alltifrån jesuiternas till Pasquale Villaris pietistiska.
Den begynnelsefråga man måste ställa och lösa i en avhandling om Machiavelli är frågan om politiken som självständig vetenskap, alltså frågan om vilken plats den politiska vetenskapen intar eller bör inta i en systematisk (sammanhängande och konsekvent) världsåskådning, i en praktikens filosofi.
Croce har på denna punkt åstadkommit framsteg inom studiet av Machiavelli och den politiska vetenskapen och hans insats består huvudsakligen (liksom på andra områden för Croces kritiska verksamhet) i upplösandet av en rad falska, obefintliga eller illa ställda problem. Croce har utgått från sitt särskiljande av andens moment och från hävdandet av ett praktikens moment, en praktisk ande som är självständig och oberoende, fastän cirkulärt bunden till verkligheten i dess helhet genom de åtskildas dialektik. I en praktikens filosofi skall distinktionen naturligtvis inte göras mellan den absolute Andens moment, utan mellan superstrukturens nivåer, och det gäller alltså att fastställa vilken dialektisk position som tillkommer den politiska verksamheten (och motsvarande vetenskap) såsom bestämd superstrukturell nivå: antydningsvis och approximativt kan man till en början säga, att den politiska verksamheten just utgör det första momentet eller den första nivån, det moment då superstrukturen ännu befinner sig i den omedelbara fasen av ett rent viljemässigt obestämt och elementärt hävdande.
I vilken mening kan man identifiera politiken och historien och följaktligen hela livet och politiken? Kan hela systemet av superstrukturer fattas som åtskillnader inom politiken varigenom åtskillnadsbegreppets införande i en praktikens filosofi bleve berättigat? Men kan man tak om de åtskildas dialektik, och hur skall man uppfatta begreppet cirkel mellan superstrukturens nivåer? Begreppet "historiskt block", d.v.s. enhet mellan naturen och anden (struktur och superstruktur), motsatsernas och de åtskildas enhet.
Kan man införa åtskillnadskriteriet också i strukturen? Hur skall man fatta strukturen? Kan man i systemet av sociala relationer åtskilja elementen "teknik", "arbete", "klass" o.s.v., uppfattade historiskt och inte "metafysiskt"? Kritik av Croces inställning, som i polemiskt syfte gör strukturen till en "dold gud", ett "noumenon" i motsats till superstrukturens "sken". "Sken" i metaforisk och i positiv mening. Varför har man, "historiskt" och ur språklig synpunkt, talat om "sken"?
Det är intressant att fastställa hur Croce ur denna allmänna uppfattning härlett sin speciella lära om misstaget och om misstagets praktiska ursprung. För Croce har misstaget sitt ursprung i en omedelbar "lidelse", av individuell karaktär eller gruppkaraktär; men vad är det som framkallar "lidelsen" av största historiska räckvidd, lidelsen som "kategori"? Den omedelbara intresselidelsen som är ursprung till "misstaget" är det moment som i Teser om Feuerbach kallas schmutzig-jüdisch: men liksom intresselidelsen som är schmutzig-jüdisch bestämmer det omedelbara misstaget, så bestämmer den vidaste sociala gruppens lidelse det filosofiska "misstaget" (mitt emellan står ideologimisstaget, som Croce behandlar för sig); det betydelsefulla i denna serie "egoism (omedelbart misstag) - ideologi - filosofi" är den gemensamma termen "misstag", som är knuten till lidelsens olika nivåer, och som skall uppfattas inte i moralisk eller doktrinär mening utan i den rent "historiska" och dialektiska betydelsen av "något som är historiskt förgängligt och värt att förgås", i betydelsen av "något icke definitivt" i varje filosofi, av "död - liv", "vara - icke vara", d.v.s. av dialektisk term att övervinna under utvecklingen.
Termen "skenbar", "sken" betyder just detta och ingenting annat än detta och måste rättfärdigas gentemot dogmatismen: den innebär ett hävdande av förgänglighet hos varje ideologiskt system, jämte ett hävdande av varje systems giltighet och nödvändighet ("På ideologins mark förvärvar människan medvetande om de sociala relationerna": är inte detta att hävda "skenets" nödvändighet och giltighet?)
Croces uppfattning om politik-lidelse utesluter partier, ty man kan inte tänka sig en organiserad och bestående "lidelse": den bestående lidelsen är ett orgastiskt och krampartat tillstånd, som gör en oförmögen att verka. Den utesluter partier, och den utesluter varje på förhand överenskommen handlingsplan. Men partierna existerar, och handlingsplaner utarbetas, tillämpas och realiseras ofta i avsevärd utsträckning: det finns alltså något "fel" i Croces uppfattning. Det hjälper inte att säga, att, om partierna existerar, detta inte har någon större betydelse, ty i handlingsmomentet är det "parti" som verkar inte samma sak som det "parti" som existerade förut. Detta kan delvis vara sant, men ändå finns det i de båda partierna så mycket som sammanfaller att man i realiteten kan säga att det rör sig om samma organism.
Men för att vara giltig borde uppfattningen också kunna tillämpas på "kriget" och alltså förklara det faktum att det finns stående härar, krigsakademier och officerskårer. Också ett pågående krig är "lidelse" i dess mest intensiva och febrila form, det är ett moment av det politiska livet, en fortsättning i andra former av en viss politik; man måste alltså kunna förklara hur "lidelsen" kan bli moralisk "plikt", och en plikt som inte härledes ur den politiska moralen utan ur etiken.
Vad beträffar de "politiska planerna" som är knutna till partierna såsom bestående bildningar, kan man komma ihåg vad Moltke sade om de militära planerna, nämligen att de inte på förhand kan utarbetas och fixeras i alla sina detaljer, utan bara till sin kärna och centrala utformning, eftersom aktionens enskildheter i viss utsträckning beror av motståndarens rörelser. Lidelsen manifesterar sig just i enskildheterna, men det verkar inte som om Moltkes princip skulle kunna rättfärdiga Croces uppfattning; i varje fall skulle det återstå att förklara vad det finns för slags "lidelse" i generalstaben som utarbetade planen kallblodigt och "lidelsefritt".
Om Croces uppfattning om lidelsen som moment i politiken stöter på svårigheter när det gäller att förklara och rättfärdiga de bestående politiska bildningarna, såsom partierna och än mera de nationella härarna och generalstaberna, eftersom man inte kan tänka sig en lidelse beständigt organiserad utan att den blir rationalitet och avvägd reflexion, alltså inte längre lidelse, kan lösningen endast finnas i att man identifierar politik med ekonomi. Politiken är bestående handling och ger upphov till bestående organisationer just så till vida som den identifieras med ekonomin. Men den skiljer sig också därifrån, och därför kan man tala separat om ekonomi och politik, och man kan tala om "politisk lidelse" såsom omedelbar impuls till handling, som föds på det ekonomiska livets "bestående och organiska" mark, men som går utöver den och låter känslor och strävanden komma med i spelet i vilkas glödheta atmosfär det individuella människolivets beräkning lyder andra lagar än det individuella vinstintressets o.s.v.
Vid sidan av förtjänsterna hos den moderna "machiavellistiken", som härrör från Croce, bör man också fästa uppmärksamheten på de "överdrifter" och avvikelser den givit upphov till. Det har utbildats en vana att i alltför hög grad betrakta Machiavelli som "politiker i allmänhet", som "politikens vetenskapsman", aktuell i alla tider.
Man måste i högre grad betrakta Machiavelli som nödvändigt uttryck för sin tid och som nära knuten till tidens förhållanden och krav, som framgår av 1) de inre striderna i den florentinska republiken och den speciella strukturen i en stat som inte förstod att befria sig från de kommunal-municipala resterna, d.v.s. en form av feodalism som blivit en boja; 2) striderna mellan de italienska staterna för en jämvikt på det italienska området, som försvårades av påvedömets existens och av de andra feodala, municipalistiska resterna av stadsstat och inte territorialstat; 3) de italienska staternas mer eller mindre solidariska kamp för en europeisk jämvikt, eller rättare motsättningarna mellan kraven på en inre italiensk jämvikt och de krav som ställdes av europeiska stater i kamp för hegemonin.
På Machiavelli inverkar exemplet från Frankrike och Spanien, som uppnått en stark territorialstatlig enhet: Machiavelli gör en "elliptisk jämförelse" (för att använda Croces uttryck) och härleder reglerna för en stark stat i allmänhet och en stark italiensk stat i synnerhet. Machiavelli är helt sin tids barn, och hans politiska vetenskap återger tidens filosofi, som tenderar mot organisationen av absoluta nationella monarkier, den politiska form som medger och underlättar en fortsatt utveckling av de borgerliga produktionskrafterna. Hos Machiavelli kan man in nuce upptäcka maktfördelningen och parlamentarismen (den representativa regimen): hans "raseri" är riktat mot resterna av den feodala världen, inte mot de progressiva klasserna. Fursten bör göra slut på den feodala anarkin; och det gör Valentino i Romagna stödjande sig på de produktiva klasserna, köpmän och bönder. Eftersom statschefen är av militärdiktatorstyp, såsom det krävs i en period av kamp för grundandet och konsolideringen av en ny makt, kan den klassanvisning som ingår i Krigskonsten också uppfattas som gällande den statliga strukturen i allmänhet: om klasserna i städerna vill göra slut på den inre oordningen och den yttre anarkin, måste de stödja sig på bönderna som massa och åstadkomma en säker och trogen krigsmakt av helt annan typ än legosoldatesken. Man kan säga att den väsentligen politiska synen är så dominerande hos Machiavelli att den låter honom begå misstag på det militära området: han tänker särskilt på infanteriet, vars massor kan värvas med en politisk aktion, och förbiser därvid artilleriets betydelse.
Russo observerar med rätta (i Prolegomeni a Machiavelli) att Krigskonsten kompletterar Fursten, men han drar inte alla slutsatser ur sin iakttagelse. Också i Krigskonsten bör Machiavelli betraktas som en politiker som måste syssla med krigskonst; hans ensidighet (med andra "kuriositeter", som t.ex. falangteorin, som ger upphov till lättköpta kvickheter såsom den mest kända som dragits fram av Bandello) beror på att centrum för hans intresse och hans tänkande inte ligger i de teknisk-militära problemen, av vilka han bara tar upp så mycket som är nödvändigt för hans politiska konstruktion. Men det är inte bara Krigskonsten som bör sammanhållas med Fursten, det gäller också Florentinsk historia, som just kan tjäna som analys av de reella italienska och europeiska förhållanden, ur vilka de direkta kraven i Fursten springer fram.
Ur en syn på Machiavelli som är mera avpassad efter hans egen tid uppstår i andra hand en mera historicistisk värdering av de s.k. "antimachiavelliska" eller åtminstone av de mera naiva bland dem. Det rör sig i själva verket inte om antimachiavellism, utan om politiker som uttrycker krav som hör till deras egen tid och till förhållanden som skiljer sig från dem som inverkade på Machiavelli; den polemiska formen är en ren litterär tillfällighet. Ett typiskt exempel tycks mig vara att söka hos Jean Bodin (1530-1596), som var deputerad vid generalständerna 1576 och åstadkom att det tredje ståndet vägrade de subsidier som begärts för inbördeskriget.[4]
Under inbördeskrigen i Frankrike är Bodin företrädare för det tredje partiet, det s.k. "politikerpartiet", som anlägger det nationella intressets synvinkel och alltså syftar till en inre jämvikt mellan klasserna, där hegemonin genom monarken tillhör tredje ståndet. Det tycks mig i högsta grad ytligt och ovidkommande att klassificera Bodin som en företrädare för "anti-machiavellismen." Bodin grundlägger den politiska vetenskapen i Frankrike i en jordmån som är mycket mer avancerad och komplicerad än den Italien hade erbjudit Machiavelli. För Bodin gäller det inte att grunda en enhetlig nationell territorialstat (som skulle inneburit att återvända till Ludvig XI:s epok) utan att åstadkomma jämvikt mellan de sociala krafter som kämpar inom denna redan starka och fast rotade stat; det är inte våldsmomentet utan samtycksmomentet som intresserar Bodin. Med honom tenderar den absoluta monarkin att utveckla sig: det tredje ståndet är till den grad medvetet om sin styrka och sin värdighet, vet så väl att den absoluta monarkins öde är förknippat med dess eget öde och dess egen utveckling, att det ställer villkor för sitt samtycke, framställer krav, strävar att sätta gränser för absolutismen. I Frankrike tjänade Machiavelli redan reaktionens intressen, eftersom han kunde användas till att rättfärdiga att man ständigt höll världen i "vaggan" (enligt Bertrando Spaventas uttryck), och därför måste man vara '"polemiskt" anti-machiavellisk.
Det är värt att observera att det i det Italien som Machiavelli studerade inte fanns några redan utvecklade representativa institutioner med betydelse för det nationella livet av samma typ som generalständerna i Frankrike. När man i modern tid tendentiöst påpekar att de parlamentariska institutionerna i Italien importerats från utlandet, tar man inte hänsyn till att detta bara är en reflex av det tillstånd av efterblivenhet och stagnation, som kännetecknar den politiska och sociala historien i Italien från 1500- till 1700-talet, ett tillstånd som i stor utsträckning berodde på de internationella relationernas övervikt över de inre, som var paralyserade och förstenade. Att den statliga strukturen i Italien på grund av utländsk övervikt förblivit vid en halv feodal fas av objekt för utländsk suzeraineté, är det kanske en nationell "originalitet" som förstärks genom importen av parlamentariska former - former som i stället ger stöd åt nationella frigöringsprocessen och åt övergången till modern (oberoende och nationell) territorialstat? För övrigt har det existerat representativa institutioner, särskilt i Syditalien och på Sicilien, men av mycket mer begränsad karaktär än i Frankrike, på grand av att det tredje ståndet varit så föga utvecklat i dessa områden; något som gjorde att parlamenten blev instrument för att vidmakthålla baronernas anarki gentemot förnyelsesträvandena från monarkins sida, som måste stödja sig på "lazzaronerna" i avsaknad av ett borgerskap.[5] Att programmet och tendensen att knyta samman staden och landsbygden hos Machiavelli bara kunde få ett militärt uttryck, förstår man om man betänker att den franska jakobinismen skulle vara oförklarlig utan den förutsättning som ligger i den fysiokratiska kulturströmningen med dess framhävande av den ekonomiska och sociala betydelsen hos den som direkt brukar jorden. Machiavellis ekonomiska teorier har studerats av Gino Arras (i Bocconiuniversitetets "Annali d'Economia"), men man måste fråga sig om Machiavelli haft några ekonomiska teorier: det gäller att se efter om Machiavellis huvudsakligen politiska språk kan översättas till ekonomiska termer och till vilket ekonomiskt system det kan hänföras. Man får se efter om Machiavelli, som levde under den merkantilistiska perioden, politiskt varit före sin tid och föregripit en del krav som sedan funnit sitt uttryck hos fysiokraterna.[6]
Man måste verkligen säga att de element man först glömmer är just de första, de mest elementära tingen: å andra sidan blir dessa, då de upprepar sig ett oändligt antal gånger, stödpelarna för politiken och för vilken kollektiv handling som helst.
Det första elementet är att det verkligen existerar styrda och styrande, ledare och ledda. Hela den politiska vetenskapen och konsten baserar sig på detta grundläggande och oreducerbara faktum (under vissa allmänna omständigheter). De ursprungliga orsakerna till detta faktum är ett problem för sig, som bör studeras för sig (åtminstone kan och bör man studera hur man skall mildra detta faktum och få det att försvinna genom att förändra vissa identifierbara förutsättningar såsom verkande i denna riktning), men kvar står faktum att det existerar ledare och ledda, styrande och styrda. Då detta faktum är givet bör man se efter hur man kan leda på effektivaste sätt (med vissa mål givna) och hur man tills vidare på bästa sätt skall utbilda ledarna (och häri ligger mera exakt den första avdelningen av den politiska vetenskapen och konsten), och hur man å andra sidan lär känna linjerna för minsta motstånd, de linjer som är rationella för att uppnå de leddas och styrdas lydnad. Vid utbildandet av ledarna är en premiss grundläggande: vill man att det alltid skall finnas styrda och styrande, eller vill man skapa de förutsättningar under vilka nödvändigheten av denna uppdelning försvinner? Utgår man alltså från premissen att uppdelningen av människosläktet är beständig, eller tror man att denna bara utgör ett historiskt faktum som svarar mot vissa förutsättningar? Man måste dock hålla klart för sig att uppdelningen i styrda och styrande, fastän den i sista hand går tillbaka på en uppdelning i sociala grupper, likväl såsom tingen en gång är också återfinns i det inre av en och samma grupp, även om den är socialt homogen; på sätt och vis kan man säga att denna uppdelning är en skapelse av arbetsfördelningen, ett tekniskt faktum. Över denna koexistens av motiv spekulerar de som i allt blott ser "teknik", "teknisk" nödvändighet o.s.v., för att inte behöva förelägga sig det fundamentala problemet.
Eftersom det också inom samma grupp föreligger en uppdelning i styrande och styrda, är det nödvändigt att fastställa några ofrånkomliga principer, och det är just på detta område som de allvarligaste "misstagen" inträffar, där man alltså möter exempel på den mest kriminella oförmåga, som också är svårare att avhjälpa. Man tror att eftersom principen ställts av gruppen själv, måste lydnaden bli automatisk och inträda utan behov av att man bevisar "nödvändigheten" och rationaliteten - man tror rent av att den inte ens behöver diskuteras (somliga tror, och vad värre är handlar i enlighet med denna sin tro, att lydnaden "kommer" utan att man ber om den och utan att man ger anvisningar om vägen som skall följas). Det är alltså svårt att ur ledarna utrota "cadornismen", d.v.s. övertygelsen att en sak blir gjord bara därför att ledaren finner det riktigt och rationellt att den göres: om den inte blir gjord, kastas "skulden" på den som "hade bort" o.s.v. Så är det också svårt att utrota den kriminella vanan att inte försöka undvika onödiga offer. Och ändå visar sunda förnuftet att större delen av de kollektiva (politiska) katastroferna inträffar som följd av att man inte sökt undvika det onödiga offret, eller att man visat sig inte ta hänsyn till en annans offer och satt en annans skinn på spel. Envar har hört officerare från fronten berätta om hur soldaterna verkligen riskerade livet, när det var mest nödvändigt, men i stället revolterade, när de såg sig försummade. Till exempel: ett kompani var i stånd att fasta många dagar då man såg att livsmedel inte kunde komma fram på grund av oöverstigliga hinder, men gjorde myteri om en enda måltid blev överhoppad av vårdslöshet och byråkratism, o.s.v.
Denna princip skall utsträckas till att gälla alla aktioner som kräver offer. Därför måste man alltid efter varje motgång söka utröna ledarnas ansvar, och det i sträng mening (till exempel: en front består av flera avsnitt och varje avsnitt har sina ledare; det är möjligt att ledarna för ett avsnitt bär större ansvar för ett nederlag än ledarna för ett annat, men det rör sig om ett mer och mindre, aldrig om befrielse från ansvar för någon).
Då man slagit fast att det existerar ledda och ledare, styrande och styrda, är det ett faktum att "partierna" än så länge utgör det lämpligaste sättet att utbilda ledare och ledande förmågor ("partierna" kan framträda under de mest skilda namn, de kan rent av kalla sig antiparti eller "negation av partierna", i realiteten är också de s.k. "individualisterna" partimänniskor, det är bara det att de skulle vilja vara "partichefer", genom Guds nåd eller sina anhängares imbecillitet).
Ett utvecklande av det allmänna begrepp som ryms i uttrycket "statsanda". Detta uttryck har en mycket exakt och historiskt bestämd innebörd. Men då ställer sig problemet: finns det något liknande det som kallas "statsanda" i varje rörelse som är allvarlig, d.v.s. inte bara ett godtyckligt uttryck för mer eller mindre berättigad individualism? "Statsandan" förutsätter emellertid "kontinuitet", både gentemot det förflutna, eller traditionen, och gentemot framtiden, d.v.s. den förutsätter att varje handling är ett moment i en sammansatt process, som redan har påbörjats och som kommer att fortsätta. Att känna ansvar för denna process, ansvar som medverkande i denna process, att vara solidarisk med i materiell mening "okända" krafter, som dock känns såsom verkande och aktiva och som man tar hänsyn till som om de vore "materiella" och kroppsligt närvarande, detta kallas i vissa fall just "statsanda". Det är uppenbart att ett sådant medvetande om "varaktighet" måste vara konkret och inte abstrakt, det får alltså på sätt och vis inte gå utöver vissa gränser; låt oss anta att de trängsta gränserna är en generation bakåt och en generation framåt, vilket inte vill säga litet, ty generationerna räknas inte vardera trettio år tillbaka respektive framåt från i dag, utan man räknar organiskt, i historisk mening, vilket är lätt att förstå åtminstone när det gäller det förflutna: vi känner oss solidariska med de män som idag är åldringar och som för oss representerar det förflutna, som ännu lever bland oss, som man måste lära känna, måste göra upp räkningen med, som är ett av elementen i det närvarande och en av förutsättningarna för framtiden. Och vi känner oss solidariska med barnen, med den generation som föds och växer upp, som vi är ansvariga för. (Något annat är "kulten" av "traditionen", som har ett tendentiöst värde, innebär ett val och ett bestämt mål, d.v.s. ligger till grund för en ideologi.) Om man nu kan säga att en "statsanda" i denna mening finns hos alla, måste man gång efter annan bekämpa deformationer av den eller avvikelser från den.
"Gesten för gestens skull", kampen för kampens skull, o.s.v., och särskilt den småaktiga och trångbröstade individualismen, som bara är ett nyckfullt tillfredsställande av momentana impulser, o.s.v. (I själva verket är detta den springande punkten i den italienska "apoliticismen", som antar dessa växlande pittoreska och bisarra former.) Individualismen är bara djurisk apoliticism, sekterismen är "apoliticism", och om man ser noga efter ar faktiskt sekterismen en form av personligt "klientel", medan där saknas den partianda som är det grundläggande elementet i "statsandan".
Att visa att partiandan är det grundläggande elementet i statsandan är en av de mest uppenbara och mest betydelsefulla uppgifter man får ta på sig; omvänt är "individualismen" ett djuriskt element, "beundrat av främlingarna", liksom de akter som utförs av invånarna i en zoologisk trädgård.
Det har sagts att den nye Furstens protagonist i modern tid inte kan vara en personlig hjälte utan det politiska partiet, d.v.s. från gång till gång och under de olika inre förhållandena i olika nationer det bestämda parti som avser (och som rationellt och historiskt grundats för detta syfte) att grunda en ny typ av stat.
Man kan observera att i de regimer, som framträder som totalitära, den traditionella funktionen hos kronans institution i realiteten övertagits av det bestämda partiet, som rent av är totalitärt just därför att det fyller denna funktion. Fastän varje parti är uttryck för en social grupp och bara för en, inträffar det likväl att vissa partier visserligen representerar en enda social grupp, under vissa givna förhållanden, men utövar en funktion av jämvikt och skiljedom mellan den egna gruppens intressen och de andra grupperna och åstadkommer att utvecklingen av den grupp de representerar äger rum med samtycke och hjälp från allierade grupper eller rent av från grupper som är avgjorda motståndare. Den konstitutionella formeln för kung eller president som "regerar och inte styr" är den juridiska formel som uttrycker denna skiljedomsfunktion, de konstitutionella partiernas bekymmer att inte "avslöja" kronan eller presidenten; formlerna om statschefens icke-ansvarighet för regeringshandlingarna och om ministrarnas ansvarighet är kasuistik till den allmänna principen om skyddande av begreppet statlig enhet, de styrdas samtycke till den statliga aktionen, vilken den direkta regeringspersonalen och dess parti än är.
Med det totalitära partiet förlorar dessa formler sin betydelse och följaktligen har de institutioner som fungerade i kraft av dessa formler minskats; men själva funktionen har inkorporerats av partiet, som upphöjer det abstrakta begreppet "stat" och med olika metoder söker ge intryck av att funktionen "av opartisk kraft" är aktiv och verkningsfull.
Är politisk aktion (i inskränkt mening) nödvändig för att man skall kunna tala om "politiskt parti"? Man kan observera att i den moderna världen i många länder de organiska och fundamentala partierna, på grund av de krav kampen ställer eller av andra orsaker, splittrats i fraktioner, av vilka var och en anlägger namnet "parti" och t.o.m. oberoende parti. Därför hör ofta det organiska partiets intellektuella 'generalstab inte till någon av dessa fraktioner utan arbetar som om den vore en fristående ledande kraft, överlägsen partierna och ibland också betraktad som sådan av allmänheten. Denna funktion kan studeras med större precision, om man utgår från synpunkten att en tidning (eller en grupp tidningar), en tidskrift (eller en grupp tidskrifter) också de är "partier" eller "partifraktioner" eller "funktion av bestämt parti". Man må tänka på den funktion "Times" har i England och "Corriere della Sera" hade i Italien, och även den funktion den s.k. "informationspressen", som säger sig vara "opolitisk", har och t.o.m. på sportpressen och den tekniska pressen. För övrigt erbjuder fenomenet intressanta aspekter i de länder där det existerar ett enda totalitärt regeringsparti: ett sådant parti har nämligen inte längre klart politiska funktioner utan bara tekniska, som rör propagandan, polisväsendet, det moraliska och kulturella inflytandet. Den politiska funktionen är indirekt: om det också inte existerar andra legala partier, finns det nämligen alltid de facto andra partier och tendenser, som det är omöjligt att stävja på legal väg, och som man polemiserar och kämpar mot som när man leker blindbock. Säkert är i varje fall att hos sådana partier de kulturella funktionerna överväger och ger upphov till en politisk jargong: de politiska problemen klär sig alltså i kulturella former och blir i den gestalten olösliga.
Men ett traditionellt parti har en väsentlig "indirekt" karaktär, d.v.s. det presenterar sig uttryckligen som rent "fostrande" (lucus etc.), moralistiskt, kulturellt (sic!), och det är anarkiströrelsen: också den s.k. direkta (terroristiska) handlingen uppfattas som "propaganda" med exempel; därigenom kan man ytterligare bestyrka omdömet att anarkiströrelsen inte är självständig utan lever i de andra partiernas marginal, "för att fostra dem". Man kan tala om en "anarkism" inneboende i varje organiskt parti. (Vad är de "intellektuella eller cerebrala anarkisterna" annat än en aspekt av denna "marginalism" i förhållande till de dominerande sociala gruppernas stora partier?) Själva "ekonomisternas sekt" var en historisk aspekt av detta fenomen.
Det framträder emellertid två former av "parti" som såsom sådant tycks undandra sig direkt politisk aktion: det som består av en elit bildade män, som har funktionen att ur kulturens och den allmänna ideologiens synpunkt leda en stor rörelse av besläktade partier (som i realiteten är fraktion av ett och samma organiska parti); och under senare tid ett parti som inte består av en elit utan av massor, vilka såsom massor inte har annan politisk funktion än en rent allmän trohet, av militär typ, mot ett synligt eller osynligt politiskt centrum (det synliga centrum är ofta en kommandomekanism för krafter som inte önskar framträda i dagsljuset utan bara verka indirekt, genom personer och t.o.m. ideologier som mellanhänder). Massan tjänar helt enkelt till "manöver" och "intas" med moralpredikningar, känslomässiga sporrar, messianska myter om väntan på en sagolik tidsålder där alla motsatser och allt elände i det närvarande automatiskt skall upplösas och botas.
När man vill skriva ett politiskt partis historia, måste man i själva verket ta itu med en hel rad problem, som är mycket mindre enkla än vad t.ex. Robert Michels tror, vilken dock anses som specialist på området. Vad är ett partis historia? Är det blott och bart en redogörelse för det inre livet inom en politisk organisation? Hur den uppstår, de första grupperna som bildar den, den ideologiska polemik varigenom dess program och dess världs- och livsåskådning utformas? I så fall skulle det röra sig om begränsade intellektuella gruppers historia och ibland om en politisk biografi över en enda personlighet. Tavlans ram bör alltså vara vidare och mera omfattande. Man måste skriva historien om en bestämd människomassa, som följt initiativtagarna, stött dem med sitt förtroende, sin lojalitet och sin disciplin eller kritiserat dem "realistiskt", genom att skingras eller förbli passiv inför somliga initiativ. Men utgöres denna massa bara av partiets anhängare? Är det tillräckligt att följa kongresser, omröstningar o.s.v., d.v.s. hela det komplex av aktivitet och existensformer varmed en partimassa manifesterar sin vilja? Uppenbarligen måste man ta hänsyn till den sociala grupp, som partiet är uttrycket för och den mest avancerade delen av: ett partis historia måste alltså med nödvändighet vara en bestämd social grupps historia. Men denna grupp är inte isolerad; den har vänner, närstående, motståndare, fiender. Först ur den sammansatta bilden av hela det sociala och statliga komplexet (ofta också med internationella interferenser) framträder ett bestämt partis historia. Att skriva ett partis historia betyder därför, kan man säga, ingenting mindre än att skriva ett lands hela historia ur monografisk synpunkt, för att framhäva en karakteristisk aspekt. Ett parti har haft större eller mindre betydelse (och vikt) i den utsträckning dess speciella verksamhet vägt mer eller mindre tungt vid bestämmandet av ett lands historia.
Ur sättet att skriva ett partis historia framgår alltså vilken uppfattning man har om vad ett parti är och bör vara. Sekteristen sysslar förtjust med de interna småangelägenheterna, som för honom får esoterisk betydelse och fyller honom med mystisk entusiasm; historikern tillmäter visserligen varje sak den betydelse den har i den allmänna bilden, men särskilt lägger han tonvikten på partiets reella effektivitet, på den avgörande, positiva och negativa, styrka det ådagalagt genom att bidra till att skapa en händelse eller också genom att förhindra att andra händelser kom till stånd.
Punkten hur man skall veta när ett parti formats, d.v.s. har en precis och bestående uppgift, ger upphov till många diskussioner och ger också ofta, tyvärr, upphov till ett slags fåfänga som inte är mindre löjlig och farlig än den "nationernas fåfänga" som Vico talar om. Det är riktigt att man kan säga, att ett parti aldrig är fullbordat och format, i den meningen att varje utveckling skapar nya uppgifter och åligganden, och i den meningen att det för vissa partier ligger sanning i paradoxen att de är fullbordade och formade när de inte existerar längre, d.v.s. när deras existens blivit historiskt onödig. Eftersom varje parti inte är något annat än en klassnomenklatur, är det sålunda uppenbart att för det parti, som föresätter sig att omintetgöra uppdelningen i klasser, dess fullkomning och fullbordan består i att inte existera längre, eftersom det inte existerar klasser och följaktligen inte heller deras uttryck. Men här vill man göra en antydan om ett speciellt moment i denna utvecklingsprocess, det moment som följer på det då ett faktum kan existera eller inte existera, i den meningen att nödvändigheten av dess existens ännu inte blivit "orygglig" utan "till stor del" beror på existensen av personer med extraordinär viljekraft och extraordinär vilja.
När blir ett parti historiskt "nödvändigt"? När förutsättningarna för dess "triumf", dess oundvikliga statblivande åtminstone håller på att utformas och ger möjlighet att normalt förutse deras vidare utveckling. Men när kan man under sådana förhållanden säga att ett parti inte kan tillintetgöras med normala medel? För att besvara denna fråga måste man utveckla ett resonemang: för att ett parti skall existera är det nödvändigt att tre fundamentala element (d.v.s. grupper av element) sammanfaller:
1) Ett omfattande element av vanliga genomsnittsmänniskor vilkas deltagande säkras av disciplin och trohet, inte av skapande och högt organisatorisk anda. Utan dem skulle partiet visserligen inte existera, men det skulle inte heller existera "bara" med dem. De utgör en styrka blott så länge det finns någon som centraliserar, organiserar och disciplinerar dem, men i brist på en sådan sammanhållande kraft skulle de upplösas och falla sönder i maktlöst stoft. Man förnekar inte att vart och ett av dessa element kan bli en av de sammanhållande krafterna, men man talar om dem just i det moment då de inte är det och inte har förutsättningar att vara det, eller om de är det bara är det i en begränsad krets som är politiskt verkningslös och utan konsekvenser.
2) Det huvudsakliga sammanhållande elementet, som centraliserar på det nationella fältet, som ger effektivitet och styrka åt ett komplex av krafter som överlämnade åt sig själva skulle räknas som noll eller föga mera; detta element är utrustat med en styrka som är i hög grad sammanhållande, centraliserande och disciplinerande och även, kanske just därför, uppfinningsrik (om man fattar "uppfinningsrik" i en viss riktning, efter vissa kraftlinjer, vissa perspektiv, vissa förutsättningar också): det är också sant att detta element ensamt inte skulle bilda partiet, men det skulle göra det i högre grad än det första elementet som tagits i betraktande. Man talar om befälhavare utan här, men i själva verket är det lättare att åstadkomma en här än att åstadkomma befälhavaren. En redan existerande här är rent av förintad om befälhavare saknas, medan förekomsten av en grupp befälhavare som går bra ihop, är sinsemellan överens och har gemensamma mål snart nog skapar fram en här även där den inte finns.
3) Ett förmedlande element, som förbinder det första elementet med det andra och sätter dem i kontakt med varandra, en kontakt som inte är bara "fysisk" utan även moralisk och intellektuell. I själva verket existerar för varje parti "bestämda proportioner" mellan dessa tre element, och man uppnår maximum av effektivitet när dessa "bestämda proportioner" förverkligas.
Med utgångspunkt från dessa iakttagelser kan man säga att ett parti inte kan tillintetgöras med normala medel, när det andra elementet, vars uppkomst är förknippad med förekomsten av objektiva materiella villkor, nödvändigtvis existerar (och om detta andra element inte existerar, är allt resonemang utan innehåll), om också i ett kringstrött och irrande tillstånd, och de andra båda elementen därför inte kan undgå att utformas, i första hand det första som sedan av nödvändighet utformar det tredje som sin fortsättning och sitt uttrycksmedel.
För att detta skall äga rum erfordras att det bildats en järnhård förvissning om att en bestämd lösning av de vitala problemen är nödvändig. Utan denna förvissning utformas inte det andra elementet, som det är lättast att tillintetgöra på grund av dess fåtalighet. Men detta andra element måste nödvändigtvis, om det blir tillintetgjort, ha kvarlämnat som arv en jäst som man kan hämta förnyelse ur. Och var kan denna jäst bestå bättre och utvecklas bättre än inom det första och tredje elementet, som uppenbarligen är mest homogena med det andra? Det andra elementets verksamhet för att bilda denna är därför av fundamental betydelse: ett kriterium för att bedöma detta andra element finner man 1) i vad det verkligen gör; 2) i vad det förbereder med tanke på möjligheten att det självt blir tillintetgjort. Det är svårt att säga vilket av dessa båda fakta som är mest betydelsefullt. Eftersom man i striden alltid måste räkna med ett nederlag, är det som man gör för att förbereda sina efterföljare lika betydelsefullt som det man gör för att vinna.
Beträffande "partifåfängan" kan man säga att den är värre än den "nationernas fåfänga" som Vico talar om. Varför? Därför att en nation nödvändigtvis måste existera, och i det faktum att den existerar är det alltid möjligt att, om också med god vilja och press på vittnena, finna att dess existens är ödesbunden och betydelsefull. Däremot är det möjligt att ett parti existerar icke av egen kraft. Man får aldrig glömma, att i striden mellan nationerna envar av dessa har intresse av att den andra blir försvagad av inre strider, och att just partierna är elementen i de inre striderna. Beträffande partierna är följaktligen den frågan alltid möjlig, om de existerar av egen kraft och av egen inneboende nödvändighet, eller om de i stället existerar uteslutande för andras intressen (i polemikerna blir faktiskt denna punkt aldrig bortglömd, tvärtom är det en punkt som man insisterar på, särskilt när svaret inte är tvivelaktigt, vilket betyder att det har grepp och lämnar tvivel). Den som låter sig sönderslitas av ett sådant tvivel vore givetvis enfaldig. Politiskt har problemet bara momentan betydelse. I den s.k. nationalitetsprincipens historia är utländska ingripanden till förmån för nationella partier som stör den inre ordningen i motståndarstaterna oräkneliga, så att när det t.ex. talas om Cavours "östliga" politik, frågar man sig om det rörde sig om en "politik", d.v.s. om en bestående handlingslinje, eller om en ögonblickets krigslist för att försvaga Österrike med sikte på 1859 och 1866. På samma sätt ser man i de mazzinianska rörelserna i början på 1870-talet (fallet Barsanti är ett exempel) ett ingripande från Bismarcks sida, som med sikte på kriget med Frankrike och faran av en italienskfransk allians tänkte försvaga Italien med inre konflikter. På samma sätt ser somliga i händelserna juni 1914 ett ingripande av den österrikiska generalstaben med sikte på det påföljande kriget. Som man ser är kasuistiken omfattande, och man måste i detta sammanhang ha idéerna klara. Låt vara att man måste medge att vad man än gör spelar man alltid någon i händerna: det viktiga är att på alla sätt söka spela sig själv i händerna och vinna en klar seger. I varje fall måste man förakta "partifåfängan" och ersätta den med konkreta fakta. Den som ersätter konkreta fakta med fåfänga eller bedriver en fåfängans politik måste utan vidare misstänkas för bristande allvar. Det är onödigt att tillägga att partierna måste undvika även ett "rättmätigt" sken av att spela någons spel, särskilt om denne någon är en främmande stat; att det sedan spekuleras går inte att undvika.
Det är svårt att förneka att vilket politiskt parti som helst (de dominerande gruppernas, men också underordnade gruppers) fyller någon polisiär funktion, som alltså syftar till att skydda en viss politisk och laglig ordning. Om detta i detalj blivit bevisat, skulle problemet ställas i andra termer och alltså gälla med vilka metoder och riktpunkter denna funktion utövas, Är riktningen undertryckande eller spridande, d.v.s. är den av reaktionär eller progressiv karaktär? Utövar partiet i fråga sin polisiära funktion för att bevara en yttre, utvändig ordning som lägger fjättrar på historiens levande krafter, eller utövar det den på det viset att det strävar att bringa folket till en ny kulturnivå som den politiska och lagliga ordningen är ett programmatiskt uttryck för? En lag finner i själva verket lagbrytare 1) bland de reaktionära sociala element som genom lagen berövats sin makt; 2) bland de progressiva element som genom lagen hålls tillbaka; 3) bland de element som inte uppnått den kulturnivå som lagen representerar. Ett partis polisiära funktion kan alltså vara progressiv eller regressiv: progressiv är den när den strävar att hålla de reaktionära krafterna, som avhänts sin makt, inom laglighetens råmärken och att lyfta de efterblivna massorna till den nya laglighetens nivå. Och regressiv är den när den strävar att hålla tillbaka historiens levande krafter och att vidmakthålla en lagstiftning som man kommit förbi, som blivit antihistorisk och utvändig. För övrigt kan man hämta avgörande kriterier ur ifrågavarande partis sätt att fungera: när partiet är progressivt fungerar det "demokratiskt" (i form av demokratisk centralisering), när det är regressivt fungerar det "byråkratiskt" (i form av byråkratisk centralisering). I detta senare fall är partiet rent verkställande, inte beslutande: tekniskt sett ar det då ett polisorgan, och benämningen "politiskt parti" är en ren metafor av mytologisk karaktär.
Det problemet reser sig om de stora industrimännen har ett eget permanent politiskt parti. Jag tror att svaret bör vara negativt. De stora industrimännen betjänar sig gång för gång av alla existerande partier, men de har inte något eget parti. De är inte för den skull på något sätt "agnostiker" eller "apolitiska": deras intresse går ut på en bestämd jämvikt, som de just uppnår genom att med sina egna medel gång för gång stärka det ena eller andra partiet på det skiftande politiska schackbrädet (givetvis med undantag för det enda motståndarpartiet, vars stärkande de inte kan bidra till ens såsom taktiskt drag). Säkert är dock att om så är fallet under det "normala" livet, så är det annorlunda i de extrema situationerna, som är de enda av verklig betydelse (såsom kriget i nationens liv): då är de stora industrimännens parti agrarernas, vilka därmed har ett eget permanent parti. En exemplifiering av denna iakttagelse kan man se i England, där det konservativa partiet uppslukat det liberala partiet, som av tradition framstod som industrimännens parti.
Situationen i England med dess stora Trade Unions förklarar detta faktum. I England existerar inte formellt något motståndarparti i stor stil till industrimännen, det är sant; men det existerar massorganisationer av arbetare, och man har iakttagit hur dessa i vissa moment, de avgörande, konstitutionellt omformas nerifrån och upp och bryter sönder det byråkratiska höljet (exempel 1919 och 1926). Å andra sidan finns det bestämda intressen som intimt förbinder agrarer och industrimän (särskilt nu då protektionismen blivit total, agrar och industriell); och det är omöjligt att förneka att agrarerna "politiskt" är mycket bättre organiserade än industrimännen, har större dragningskraft på de intellektuella, är mer 'permanenta" i sina normer o.s.v. Det öde som drabbat de traditionella "industriella" partierna, såsom det "radikal-liberala" i England och det radikala i Frankrike (som dock alltid avsevärt skilde sig från det förra) är intressant (det gäller det "radikala" i Italien, som man har i gott minne): vad representerade dessa partier? Ett förbund mellan en stor och en liten klass, inte en enda stor klass; därav deras skiftande framträdanden och försvinnanden; "manövertruppen" bestod av den lilla klassen, som fann sig i en ständigt växlande situation inom förbundet ända tills den totalt omformades. Nu ställer sig den truppen till de "demagogiska partiernas" förfogande och det förstår man.
I allmänhet kan man säga att i denna partiernas historia jämförelsen mellan olika länder hör till det mest lärorika och avgörande, när det gäller att finna ursprunget till det som förorsakar en omformning. Detta gäller också om polemiken mellan partierna i de "traditionalistiska" länderna, där det alltså framträder "brottstycken" ur hela den historiska "katalogen".
Ett grundläggande kriterium för bedömningen av världsåskådningen och särskilt av de praktiska attityderna är detta: kan världsåskådningen eller den praktiska akten tänkas "isolerad", "oberoende", med hela ansvaret för det kollektiva livet vilande på sig; eller är detta omöjligt, och världsåskådningen eller den praktiska akten kan bara tänkas som "integration", fullkomning, motvikt o.s.v. i förhållande till en annan världsåskådning eller praktisk attityd? Om man tänker efter, inser man att detta kriterium är avgörande för en ideell bedömning, av de ideella och de praktiska rörelserna, och man inser också att det har en icke obetydlig praktisk räckvidd.
En av de vanligaste idéerna är att tro beträffande allt som existerar att det är naturligt att det existerar, att det inte kan låta bli att existera, och att ens egna reformförsök hur illa de än går inte kommer att avbryta livet, eftersom de traditionella krafterna kommer att fortsätta att verka och alltså att fortsätta livet. Det finns givetvis något riktigt i detta tänkesätt, och illa vore om det inte vore så. Men när det går utöver en viss gräns blir detta tänkesätt farligt (vissa fall av det sämstas politik) och i varje fall finns det, som sagt, ett kriterium för filosofisk, politisk och historisk bedömning. Säkert är att, om man ser till grunden, vissa rörelser uppfattar sig själva som blott marginala; de förutsätter alltså en huvudrörelse som de kan ansluta sig till för att reformera vissa förmodade eller faktiska brister, d.v.s. vissa rörelser är rent reformistiska.
Denna princip har politisk betydelse, ty den teoretiska sanningen att varje klass har ett enda parti har i de avgörande vändningarna bevisats av att olika gruppbildningar, av vilka var och en förut presenterade sig som "oberoende" parti, förenar sig med varandra och bildar ett enhetligt block. Den förut existerande mångfalden var bara av "reformistisk" karaktär, hade alltså med delproblem att göra; på sätt och vis rörde det sig om en politisk arbetsfördelning (nyttig inom sina gränser); men varje del förutsatte de andra, så att i de avgörande momenten, d.v.s. just när de viktigaste frågorna stod på spel, enheten bildades och blocket kom till stånd. Därav slutsatsen att vid uppbyggnaden av partierna måste man basera sig på en "monolitisk" karaktär och inte på sekundära frågor; därnäst uppmärksamt iakttagande av att det råder homogenitet mellan ledare och ledda, mellan chefer och massor. Om ledarna i de avgörande momenten går över till sitt "verkliga parti", förblir massorna på samma punkt, kraftlösa och utan effektivitet. Man kan säga att ingen verklig rörelse förvärvar medvetande om sin totalitaritet på en gång utan först genom successiv erfarenhet, när man av fakta märker att ingenting som är är naturligt (med den egendomliga mening ordet har) utan existerar därför att det finns vissa förutsättningar, vilkas försvinnande inte blir utan konsekvenser. Så fullkomnas rörelsen, förlorar sina drag av godtycke och "symbios", blir verkligt oberoende i den meningen att den för att uppnå vissa konsekvenser skapar de nödvändiga förutsättningarna och i skapandet av dessa förutsättningar engagerar alla sina krafter.
Ekonomism - teoretisk rörelse för fritt byte - teoretisk syndikalism. Man bör se efter i vilken utsträckning den teoretiska syndikalismen haft sitt ursprung i praktikens filosofi, och i vilken utsträckning dess ursprung är att söka i de ekonomiska lärorna om det fria bytet, d.v.s. i sista hand liberalismen. Därför bör man också se efter om inte ekonomismen i sin mest fulländade form är en direkt avläggare av liberalismen och även i begynnelsen haft mycket lite relationer med praktikens filosofi, relationer som i varje fall bara är något yttre och rent verbalt.
Ur denna synpunkt bör man betrakta polemiken mellan Einaudi och Croce[7] som förorsakats av det nya företalet (från 1917) till boken om Den historiska materialismen: det krav som Einaudi ställer, att man skall ta hänsyn till den ekonomisk-historiska litteratur som uppstått på impuls av den klassiska engelska ekonomin, kan tillfredsställas på följande sätt: denna litteratur har, genom en ytlig kontaminering med praktikens filosofi, givit upphov till ekonomismen; när därför Einaudi (på ett sanningen att säga oprecist sätt) kritiserar vissa ekonomiska urartningar, kastar han bara sten i ett duvslag. Sambandet mellan det fria bytets ideologier och den teoretiska syndikalismen är särskilt uppenbart i Italien, där det är känt vilken beundran syndikalister som Lanzillo och C. hyser för Pareto. Innebörden hos dessa båda riktningar är dock mycket olika: den första är utmärkande för en dominerande och ledande social grupp, den andra för en ännu underordnad grupp, som ännu inte förvärvat medvetande om sin styrka och sina möjligheter och utvecklingsmetoder och därför inte förstår att träda ut ur sin primitiva fas.
Den ståndpunkt som intas av det fria bytets rörelse grundar sig på ett teoretiskt misstag, vars praktiska ursprung det inte är svårt att identifiera, nämligen på distinktionen mellan politiskt och borgerligt samhälle, den distinktion som är rent metodisk men görs till och framställs som en organisk distinktion. Så hävdar man att den ekonomiska verksamheten tillhör det borgerliga samhället och att staten inte bör ingripa i dess reglering. Men eftersom i den faktiska verkligheten borgerligt samhälle och stat är identiska, måste man slå fast att också liberalismen är en "reglering" av statlig karaktär införd och upprätthållen genom lagstiftning och tvångsåtgärder; den är uttryck för en vilja som är medveten om sina mål och inte något spontant, automatiskt uttryck för den ekonomiska verkligheten. Liberalismen är alltså ett politiskt program, avsett att om det triumferar förändra en stats ledande personal och samma stats ekonomiska program, d.v.s. förändra fördelningen av nationalinkomsten.
Annorlunda är förhållandet med den teoretiska syndikalismen. Den hänför sig till en underordnad grupp, som man med denna teori hindrar att någonsin bli dominerande, att i sin utveckling komma över den ekonomisk-korporativa fasen för att höja sig till fasen av etisk-politisk hegemoni i det civila samhället och dominerande ställning i staten. Vad liberalismen beträffar har man där en fraktion av den ledande gruppen som vill modifiera inte statens struktur utan endast regeringsinriktningen, som vill reformera den kommersiella och blott indirekt industriella lagstiftningen (ty det kan inte förnekas att protektionismen, särskilt i länder med fattig och begränsad marknad, inskränker den industriella företagsamhetens frihet och på ett sjukligt sätt gynnar uppkomsten av monopol): det rör sig om en rotation bland de ledande regeringspartierna, inte om grundandet och organisationen av ett nytt politiskt samhälle, och än mindre om en ny typ av civilt samhälle. I den teoretiska syndikalismens rörelse ter sig frågan mer komplicerad; det är obestridligt att där oberoendet och självständigheten hos den underordnade grupp, som man säger sig vara uttryck för, i stället offras åt den dominerande gruppens intellektuella hegemoni, ty den teoretiska syndikalismen är helt enkelt en aspekt av liberalism, rättfärdigad med några stympade och följaktligen banaliserade påståenden hämtade från praktikens filosofi. Varför och hur kommer detta "offer" till stånd? Man utesluter den underordnade gruppens omformning till dominerande grupp, antingen därför att man inte ens ställt problemet (fabianismen, De Man, en avsevärd del av labourismen), eller därför att det framställts inkonsekventa och verkningslösa former (socialdemokratiska riktningar i allmänhet), eller därför att man hävdar det omedelbara språnget från gruppernas regim till den perfekta jämlikhetens och den syndikalistiska ekonomins.
Minst sagt egendomlig är ekonomismens hållning gentemot uttrycken för vilja, handling och politiskt och intellektuellt initiativ, som om inte dessa vore en organisk emanation av ekonomiska krav och rent av det enda verkningsfulla uttrycket för ekonomin; så är det inkonsekvent att den konkreta formuleringen av hegemonifrågan tolkas som ett faktum som underordnas den hegemoniska gruppen. Hegemonins faktum förutsätter otvivelaktigt att man tar hänsyn till intressena och strävandena hos de grupper över vilka hegemonin utövas, att det bildas en viss jämvikt som har kompromissens form, att alltså den ledande gruppen gör offer av ekonomisk-korporativ karaktär, men det är också otvivelaktigt att dessa offer och denna kompromiss inte kan gälla det väsentliga, ty om hegemonin är etisk-politisk, måste den också vara ekonomisk, måste den ha sin grund i den avgörande funktion den ledande gruppen utövar i den ekonomiska verksamhetens bestämmande kärnor.
Ekonomismen framträder under många andra former än liberismens och den teoretiska syndikalismens. Till den hör alla former av valvägran (ett typiskt exempel utgör de italienska klerikalernas valvägran efter 1870, som allt mer luckrades upp efter 1900, ända till 1919 och bildandet av folkpartiet: den organiska distinktion som de klerikala gjorde mellan det verkliga Italien och det legala Italien var en reproduktion av distinktionen mellan ekonomisk värld och politisk-legal värld), och dess former är talrika eftersom det kan finnas halvvalvägran, fjärdedelsvalvägran o.s.v. Med denna valvägran är formeln "ju sämre desto bättre" förknippad, och likaså formeln som ligger i den parlamentariska s.k. "intransigensen" hos somliga fraktioner bland de deputerade. Ekonomismen är inte alltid emot politisk handling och politiska partier, men dessa betraktas då som uteslutande fostrande organismer av syndikalistisk typ. En orienteringspunkt för studiet av ekonomismen och för att förstå relationerna mellan struktur och superstrukturerna erbjuder den passage i Filosofins elände, där det sägs att en betydelsefull fas i en social grupps utveckling är den då de enskilda komponenterna i ett syndikat inte längre bara kämpar för sina ekonomiska intressen, utan också för försvaret och utvecklingen av själva organisationen.[8] I samband härmed bör man påminna om Engels' påstående att ekonomin bara i sista hand är historiens drivfjäder (i de två brev över praktikens filosofi som publicerats också på italienska), som direkt bör hållas samman med den passus i företalet till Kritik av den politiska ekonomin, dir det sägs att människorna på ideologiernas mark blir medvetna om de konflikter som uppträder i den ekonomiska världen.
Vid flera tillfällen har det i dessa anteckningar[9] gjorts gällande, att praktikens filosofi är mycket mera spridd än vad man vill medge. Påståendet är riktigt om man menar att den historiska ekonomismen, såsom professor Loria nu kallar sina mer eller mindre osammanhängande idéer, är spridd och att den kulturella miljön är totalt förändrad sedan den tid, då praktikens filosofi började sin kamp; man skulle, med croceansk terminologi, kunna säga att det största kätteri som uppstått i "frihetsreligionens" sköte också det, liksom den ortodoxa religionen, undergått en urartning, spritts som "vidskepelse", alltså ingått förbund med liberismen och givit upphov till ekonomismen. Medan den ortodoxa religionen numera helt fallit ihop, återstår det dock att se om inte den kätterska vidskepelsen alltid i sig behållit en jäst, som en gång kommer den att återfödas som högre religion, om alltså inte vidskepelsens slagg är lätt att avlägsna.
Några karakteristiska punkter hos den historiska ekonomismen: 1) I sökandet efter historiska samband skiljer man inte mellan det som är "relativt permanent" och det som är tillfällig fluktuation, och med ekonomiskt faktum menar man en individs eller en liten grupps intresse i direkt och "smutsigtjudisk" mening. Man tar alltså inte hänsyn till utformningarna av en ekonomisk klass med alla inneboende relationer, utan man räknar med ett småaktigt ockrarintresse, särskilt när det sammanfaller med brottsliga former som är förutsedda i strafflagen. 2) Den lära som reducerar den ekonomiska utvecklingen till en följd av tekniska förändringar i arbetsinstrumenten. Professor Loria har givit en lysande uppvisning i tillämpningen av denna lära i sin artikel om aeroplanets sociala inflytande, publicerad i "Rassegna contemporanea" 1912. 3) Den lära som låter den ekonomiska och historiska utvecklingen omedelbart bero av förändringar av något betydelsefullt produktionselement, upptäckten av ett nytt råmaterial, ett nytt bränsle o.s.v., som medför nya metoder vid konstruktionen och drivandet av maskinerna. På sista tiden finns det en hel litteratur om oljan: man kan som ett typiskt exempel ta en artikel av Antonio Laviosa i "Nuova Antologia" 16 maj 1929. Upptäckten av nya bränslen och nya energikällor, liksom av nya råmaterial att bearbeta, har förvisso stor betydelse, eftersom den kan förändra de enskilda staternas ställning, men den är inte bestämmande för den historiska rörelsen o.s.v.
Det händer ofta att man bekämpar den historiska ekonomismen och därvid tror att man bekämpar den historiska materialismen. Detta är t.ex. fallet med en artikel i Paristidningen "Avenir" den 10 oktober 1930 (upptagen i "Rassegna Settimanale della Stampa Estera" 21 oktober 1930, ss. 2303-2304) som här anförs som typisk: "Man säger oss sedan lång tid tillbaka, men särskilt efter kriget, att det är intressefrågorna som dominerar folken och för världen framåt. Det är marxisterna som uppfunnit denna tes, under den något doktrinära benämningen "historisk materialism". Enligt den rena marxismen lyder människorna tagna i massa inte sina passioner utan de ekonomiska kraven. Politiken är en passion. Fosterlandet är en passion. Dessa båda krävande idéer har i historien bara en skenbar funktion, ty i realiteten förklaras folkens liv under århundradenas lopp med ett växlande och ständigt förnyat spel av orsaker av materiell karaktär. Ekonomin är allt. Många "borgerliga" filosofer och ekonomer har tagit upp denna refräng. De ger sig min av att kunna förklara den stora internationella politiken med kursen på spannmål, olja och gummi. De anstränger sig att bevisa för oss att hela diplomatin behärskas av frågor om tulltariffer och priser. Dessa förklaringar står i högt anseende. De har ett litet sken av vetenskaplighet och framgår ur ett slags överlägsen skepticism som gärna vill gälla för höjden av elegans. Passion i utrikespolitiken? Känsla på det nationella planet? Bort det! Det är sådant som passar för vanligt enkelt folk. De stora andarna, de invigda vet att allt domineras av att giva och att hava. Nu är detta en absolut falsk sanning. Det är fullständigt felaktigt att folket bara låter sig ledas av intresseberäkningar, och det är fullständigt riktigt att de i stället framför allt lyder beräkningar som dikteras dem av en brinnande prestigelust och prestigetro. Den som inte förstår det förstår ingenting." Fortsättningen av artikeln (som har titeln Prestigemanin) anför som exempel den tyska och italienska politiken, som skulle vara "prestige"-driven och inte dikterad av materiella intressen. Artikeln innehåller i korthet en stor mängd av de banalaste uppslag för polemik mot praktikens filosofi, men i själva verket rör det sig om polemik mot den lösliga ekonomismen av loriansk typ. För övrigt är författaren inte särskilt fast i sin argumentering heller ur andra synpunkter: han begriper inte att "passioner" helt enkelt kan vara en synonym för ekonomiska intressen, och att det är svårt att hävda att den politiska verksamheten skulle vara ett permanent tillstånd av passionerad förbittring och hänryckning; just den franska politiken framställs som systematisk och konsekvent "rationalitet", alltså rensad från varje passionselement o.s.v. I sin mest spridda form av ekonomistisk vidskepelse förlorar praktikens filosofi en stor del av sin kulturella expansionskraft inom den högre sfären av den intellektuella gruppen, hur mycket den än vinner bland folkmassorna och de intellektuella av halvformat, som inte har för avsikt att anstränga sin hjärna utan bara vill verka listiga, o.s.v. Som Engels skrev är det för många bekvämt att tro, att de till lågt pris och utan ansträngning kan ha hela historien och hela den politiska och filosofiska vetenskapen i fickan koncentrerad i en liten formel. Då man glömt att den tes, enligt vilken människorna förvärvar medvetande om de fundamentala konflikterna på ideologiernas mark, inte är av psykologisk eller moralisk utan av kunskapsteoretisk organisk karaktär, har det skapats en forma mentis att betrakta politiken och följaktligen också historien som en ständig marché de dupes, ett spel av illusionism och trolleri. Den "kritiska" verksamheten har reducerats till att avslöja knep, väcka skandaler och blanda sig i de representativa männens affärer.
Så har man glömt att eftersom även "ekonomismen" är eller gör anspråk på att vara en objektiv tolkningsregel (objektivvetenskaplig), borde undersökningen som gäller de direkta intressena vara giltig för alla historiens aspekter, för de män som representerar "tesen" likaväl som för dem som representerar "antitesen". Man har dessutom glömt en annan sats hos praktikens filosofi, nämligen den som säger att de "folkliga trossatserna" eller andra trossatser av denna typ har samma styrka som de materiella krafterna. De tolkningsmisstag man begått vid sökandet efter de "smutsigt judiska" intressena har ibland varit grova och löjliga och har så haft en negativ återverkan på den ursprungliga lärans anseende. Därför måste man bekämpa ekonomismen inte bara när det gäller historieskrivningens teori, utan också, och framför allt, när det gäller politisk teori och praktik. På detta område kan och bör kampen föras genom att man utvecklar begreppet hegemoni, så som den praktiskt har förts genom utvecklingen av det politiska partiets teori och genom den praktiska utvecklingen av vissa politiska partiers liv (kampen mot teorin om den s.k. permanenta revolutionen, mot vilken man uppställde begreppet demokratisk-revolutionär diktatur, den betydelse som stödet åt de konstituentistiska ideologierna haft o.s.v.). Man skulle kunna göra en undersökning angående de omdömen som avgivits efterhand som vissa politiska rörelser utvecklade sig, i det man tog som typexempel boulangiströrelsen (från 1886 till ungefär 1890) eller Dreyfusprocessen eller rent av statskuppen den 2 december (en analys av den klassiska boken om 2 december[10], för att studera vilken relativ betydelse som där ges åt den omedelbara ekonomiska faktorn och vilken plats det konkreta studiet av "ideologierna" i stället intar där). Inför dessa händelser ställer sig ekonomismen frågan vem som har omedelbar nytta av ifrågavarande initiativ, och besvarar den med ett resonemang fullt av förenklingar och felaktiga slutledningar. Omedelbar nytta har en viss fraktion inom den dominerande gruppen, och för att man inte skall ta fel faller valet på den fraktion som uppenbarligen har en progressiv funktion och kontroll över komplexet av ekonomiska krafter. Man kan vara säker på att inte ta fel, ty om den rörelse man studerar kommer till makten, händer det nödvändigtvis förr eller senare att den progressiva fraktionen inom den dominerande gruppen får kontroll över den nya regeringen och gör den till ett redskap för att vända statsapparaten till sin egen fördel.
Det rör sig alltså om en mycket billig ofelbarhet, som inte bara saknar teoretisk betydelse utan dessutom har mycket liten politisk räckvidd och praktisk effektivitet: i allmänhet ger den upphov till moralpredikningar och personfrågor som aldrig tar slut. När en rörelse av boulangisttyp kommer till stånd, borde analysen realistiskt utföras enligt följande linjer: 1) Det sociala innehållet i den massa som ansluter sig till rörelsen. 2) Vilken funktion hade denna massa i den styrkejämvikt som håller på att omformas, såsom just den nya rörelsens uppkomst visar? 3) Vilken politisk och social innebörd har de krav som ledarna ställer och som möter samtycke? Mot vilka faktiska behov svarar de? 4) En undersökning av huruvida medlen står i samklang med det mål man uppställt. 5) Först i sista hand, och i politisk och inte moralistisk form, framlägger man hypotesen att rörelsen i fråga med nödvändighet kommer att ändra natur och tjäna helt andra syften än dem som anhängarmassorna väntar sig. I stället bejakar man denna hypotes på förhand, när ännu inget konkret element (d.v.s. som ter sig som sådant med det sunda förnuftets självklarhet och inte genom esoterisk "vetenskaplig" analys) föreligger som kan stödja den, så att den verkar som en moralisk anklagelse för falskhet och oärlighet eller bristande slughet och dumhet (hos anhängarna). Så blir den politiska striden en serie personliga mellanhavanden mellan den som är insatt och listig som fan och den som blir narrad av sina egna ledare och inte vill övertyga sig därom på grund av obotlig enfald. Å andra sidan kan man, så länge dessa rörelser inte nått makten, alltid tänka sig att de misslyckas, och somliga har faktiskt misslyckats (själva boulangismen, som misslyckades som sådan och sedan definitivt krossades med dreyfusardrörelsen; Georges Valois' rörelse; general Gaidas rörelse); undersökningen bör alltså inriktas på att identifiera de styrkeelement men också de svaghetselement som de rymmer i sitt inre. Den "ekonomiska" hypotesen hävdar ett direkt styrkeelement, d.v.s. att man disponerar över ett visst direkt eller indirekt finansiellt bidrag (en stor tidning som stöder rörelsen är också ett finansiellt bidrag, indirekt) och nöjer sig därmed. Det är för litet. Också i detta fall kan analysen av de olika kraftförhållandena endast kulminera i hegemonins och de etisk-politiska relationernas sfär.
Ett element att lägga till för att exemplifiera de s.k. intransigensteorierna är det som ligger i järnhård principiell motvilja mot s.k. kompromisser, vilken som underordnad manifestation har vad man kan kalla "fruktan för faror". Att den principiella motviljan mot kompromisser är intimt förbunden med ekonomismen är uppenbart, så till vida som den uppfattning, varpå denna motvilja grundar sig, inte kan vara något annat än en fast förvissning om att det för den historiska utvecklingen existerar objektiva lagar av samma karaktär som naturlagarna, därtill med övertygelsen om en fatalistisk finalism av karaktär som liknar den religiösa: eftersom de gynnsamma villkoren ödesbestämt måste förverkligas och på ett något mystiskt sätt åstadkomma palingenetiska händelser, blir resultatet att varje frivilligt initiativ, som går ut på att enligt en plan förbereda dessa situationer, inte bara är onödigt utan rent av skadligt. Vid sidan av denna övertygelse finns dock tendensen att "i fortsättningen" blint och okritiskt överlämna sig åt vapnens reglerande kraft, vilket ändå inte är helt utan en viss logik och konsekvens, ty man menar att viljans ingripande är av nytta för destruktion, inte för rekonstruktion. Destruktionen uppfattas mekaniskt, inte som destruktion-rekonstruktion. När man tänker i sådana banor tar man inte hänsyn till faktorn "tid", och i sista hand tar man inte heller hänsyn till själva ekonomin, så till vida som man inte förstår, att de ideologiska massfakta alltid är långt efter de ekonomiska massfenomenen och att därför vid vissa moment det automatiska tryck, som den ekonomiska faktorn utövar, kan försvagas, motarbetas eller rent av tillfälligt brytas av traditionella ideologiska element; att det därför måste finnas en medveten och på förhand organiserad kamp för att skaffa "förståelse" för de krav som den ekonomiska massituationen ställer och som kan stå i kontrast till de traditionella ledarnas riktlinjer. Ett avpassat politiskt initiativ är alltid nödvändigt för att befria det ekonomiska trycket från den traditionella politikens fjättrar, för att alltså förändra den politiska inriktningen hos vissa krafter, som det är nödvändigt att absorbera för att kunna realisera ett nytt, homogent, ekonomiskt-politiskt historiskt block utan inre motsättningar, och eftersom två "lika" kraiter inte kan gjutas samman i en ny organism annat än genom en rad kompromisser eller med vapnens makt, i det man förenar dem på ett plan av allians eller tvångsvis underordnar den ena under den andra, är frågan om man har denna makt och om det är "produktivt" att sätta in den. Om det är nödvändigt att förena två krafter för att besegra en tredje, är tillgripandet av vapen och tvångsmedel (förutsatt att man disponerar däröver) en rent metodisk hypotes, och den enda konkreta möjligheten är kompromissen, ty våld kan sättas in mot fienderna, inte mot den del av oss själva, som vi snabbt vill assimilera och vars "goda vilja" och entusiasm vi har behov av.
En annan punkt att fixera och närmare utveckla är det "dubbla perspektivet i det politiska handlandet och i statslivet. Olika nivåer på vilka det dubbla perspektivet kan framträda, från de elementäraste till de mest komplicerade, som dock teoretiskt kan reduceras till tvi fundamentala nivåer, som svarar mot dubbelnaturen hos Machiavellis kentaur, djurisk och mänsklig, kraft och samtycke, auktoritet och hegemoni, våld och civilisation, individuellt moment och universellt ("kyrkans" och "statens"), agitation och propaganda, taktik och strategi o.s.v. Somliga har reducerat teorin om det "dubbla perspektivet" till något småskuret och banalt, d.v.s. helt enkelt till två former av "omedelbarhet" som mekaniskt följer på varandra i tiden med större eller mindre "närhet". Det kan i stället inträffa att i ju högre grad det första "perspektivet" är "helt omedelbart", helt elementärt, i desto högre grad bör det andra vara "avlägset" (inte i tiden, utan som dialektiskt förhållande), sammansatt och upphöjt. Det kan alltså vara som i människans liv, där det inträffar att ju mer en individ är tvungen att försvara sin egen omedelbara fysiska existens, desto mer hävdar han alla kulturens och mänsklighetens mest sammansatta och upphöjda värden och ser allt ur deras synvinkel.
Säkert är att förutse bara betyder noga se det närvarande och det förflutna som rörelse: noga se, d.v.s. med exakthet identifiera de fundamentala och bestående elementen i processen. Men det är orimligt att tänka sig en rent "objektiv" prognos. Den som gör prognosen har i själva verket ett program som han vill låta triumfera, och prognosen är just ett element i denna triumf. Detta betyder inte att prognosen alltid måste vara godtycklig och grundlös eller rent tendentiös. Man kan tvärtom säga, att blott i den utsträckning prognosens objektiva aspekt är förknippad med ett program, vinner denna aspekt objektivitet, för det första därför att endast lidelsen skärper intellektet och bidrar till att göra synen klarare, och för det andra därför att verkligheten är resultatet av den mänskliga viljans inverkan på tingens samhälle (maskinistens på maskinen), och att bortse från varje viljemässigt element eller att blott räkna andra viljors ingripande som objektivt element i det allmänna spelet innebär följaktligen att stympa själva verkligheten. Bara den som starkt vill något kan identifiera de element som är nödvändiga för att hans vilja skall kunna realiseras.
Att tro att en bestämd världs- och livsåskådning i sig själv har en överlägsen förmåga till förutseende är därför ett misstag som vittnar om grov enfald och ytlighet. Visserligen finns det bakom varje prognos en världsåskådning, och därför är det inte utan betydelse om denna är en osammanhängande följd av godtyckliga tankeakter eller ett strängt logiskt och konsekvent synsätt, men betydelse får den först i den levande hjärnan hos den som gör prognosen och ger den liv med sin starka vilja. Det ser man av de prognoser som ställs av de s.k. "lidelsefria": de överflödar av meningslösheter, subtila småting och elegant utformande gissningar. Bara om "prognostikern" har ett program att realisera, håller han sig till det väsentliga, till de element som är "organiserbara", d.v.s. möjliga att styra eller ändra riktningen av, och som därför i realiteten är de enda som kan förutses. Detta går stick i stäv mot det vanliga sättet att betrakta problemet. Man tror i allmänhet att varje prognosakt förutsätter bestämningen av regelbundna lagar av samma typ som naturvetenskapernas. Men eftersom dessa lagar inte existerar i den absoluta eller mekaniska mening man antar, tar man för lite hänsyn, till andras viljor och "förutser" inte deras inverkan. Följden blir att man bygger på en godtycklig hypotes och inte på verkligheten.
Den överdrivna (och följaktligen ytliga och mekaniska) politiska realismen för ofta med sig att man påstår, att statsmannen bör verka bara på den "faktiska verklighetens" område, inte intressera sig för "böra vara" utan blott för "vara". Detta skulle betyda att statsmannen inte bör se längre än näsan räcker. Detta misstag har förlett Paolo Treves att finna den "sanne politikern" i Guicciardini och inte i Machiavelli.
Man måste skilja inte bara mellan diplomat och politiker utan också mellan politisk vetenskapsman och aktiv politiker. Diplomaten måste av nödvändighet röra sig uteslutande inom den faktiska verkligheten, ty hans specifika verksamhet går inte ut på att skapa nya former av jämvikt, utan på att inom vissa juridiska ramar bevara en redan existerande jämvikt. Så får också vetenskapsmannen endast röra sig inom den faktiska verkligheten, så långt han är ren vetenskapsman. Men Machiavelli är inte någon ren vetenskapsman; han är partiman med kraftiga lidelser, en aktiv politiker, som vill skapa nya styrkeförhållanden och därför inte kan undgå att syssla med "böra vara", som här förvisso inte bör tas i moralisk mening. Frågan kan alltså inte ställas i dessa termer, den är mer komplicerad: det gäller nämligen att se efter om "böra vara" är en godtycklig eller nödvändig akt, om det uttrycker konkret vilja eller fåfänga, lust och kärlek i det blå. Den aktive politikern är en skapare, en uppväckare, men han skapar inte ur intet och han rör sig inte i sina egna önskningars och drömmars töckniga tomhet. Han grundar sig på den faktiska verkligheten, men vad är då denna faktiska verklighet? Är den kanske något statiskt och orörligt? Är den inte snarare ett förhållande mellan krafter i ständig rörelse och jämviktsförskjutning? Att sätta in sin vilja på att skapa en ny jämvikt mellan reellt existerande och verkande krafter, i det man grundar sig på den bestämda kraft som man anser progressiv och stärker den för att få den att triumfera, innebär att hela tiden röra sig på den faktiska verklighetens mark, men för att dominera och övervinna den (eller bidra därtill). "Böra vara" är alltså konkretion, det är rent av den enda realistiska och historiska verklighetstolkningen, den enda aktiva historien och aktiva filosofin, den enda politiken.
Motsättningen Savonarola-Machiavelli är inte motsättningen mellan vara och böra vara (hela Russos avsnitt om denna punkt är rena bellettristiken) utan mellan två böra vara, Savonarolas abstrakta och töckniga och Machiavellis realistiska, realistiskt även om det inte blivit omedelbar verklighet, ty man kan inte vänta sig att en individ eller en bok förändrar verkligheten, bara att de tolkar den och utpekar en möjlig handlingslinje. Machiavellis begränsning och trångmål ligger bara i det faktum att han var en "privatperson", en författare, och inte en statschef eller härförare - dessa är visserligen också enstaka personer men har till sitt förfogande en stats eller en härs krafter och inte bara härar av ord. Inte kan man fördenskull säga att Machiavelli även han var en "profet utan vapen": det skulle vara en alltför billig lustighet. Machiavelli säger aldrig att han avser eller föresätter sig att själv förändra verkligheten utan bara att konkret visa hur de historiska krafterna hade bort verka för att vara effektiva.
Studiet av hur man bör analysera "situationerna", d.v.s., hur man skall fastställa de olika nivåerna av styrkeförhållande, kan ge tillfälle till en elementär framställning av politisk vetenskap och konst, en framställning som bör ge en samling praktiska rättesnören för forskning och speciella iakttagelser som är nyttiga för att väcka intresse för den faktiska verkligheten och ge upphov till politiska synsätt präglade av större logisk stränghet och styrka. Till denna bör fogas en framställning av vad man i politiken menar med strategi och taktik, strategisk "plan", propaganda och agitation, organik eller vetenskapen om organisation och administration i politiken.
De element av empirisk iakttagelse som vanligtvis framläggs huller om buller i avhandlingarna om politisk vetenskap (som typexempel kan man ta G. Moscas arbete Elementi di scienza politica) borde när det inte rör sig om abstrakta problem och luftkonstruktioner, finna plats i framställningen av de olika graderna av kraftförhållande, där man börjar med förhållandet mellan de internationella krafterna (dir man skulle kunna infoga mina anteckningar om vad en stormakt är, om statsgrupperingar i hegemoniska system och därefter om begreppet oberoende och suveränitet beträffande de små och medelstora makterna) och därefter går över till de objektiva sociala förhållandena, d.v.s. utvecklingsgraden hos produktionskrafterna, styrkeförhållandena inom politiken och partiväsendet (hegemoniska system i det inre av staten) och de omedelbara politiska (eller potentiellt militära) förhållandena.
Går de internationella förhållandena före eller följer de efter (i logisk mening) de fundamentala sociala förhållandena? De följer otvivelaktigt efter. Varje organisk förnyelse i strukturen modifierar organiskt de absoluta och relativa förhållandena på det internationella fältet, genom sina teknisk-militära uttryck. Även en nationalstats geografiska läge går inte före utan följer (ur logisk synpunkt) efter de strukturella förnyelserna, fastän det i viss utsträckning återverkar på dem (i samma utsträckning som superstrukturerna återverkar på strukturen, politiken på ekonomin o.s.v.) Å andra sidan återverkar de internationella förhållandena passivt och aktivt på de politiska förhållandena (partiernas hegemoniförhållanden). Då det direkta ekonomiska livet i en nation är underordnat de internationella förhållandena, är det alltid ett bestämt parti som representerar denna situation och utnyttjar den för att förhindra att motståndarpartierna får överhand (man bör komma ihåg Nittis berömda tal om den italienska revolutionen såsom tekniskt omöjlig!) Från denna serie fakta kan man komma fram till slutsatsen att det s.k. "utlänningspartiet" ofta inte är det som allmänt utpekas som sådant utan i stället det mest nationalistiska partiet, som i själva verket inte representerar sitt eget lands vitala krafter utan dess underordning och ekonomiska slaveri under de andra nationerna eller en grupp av hegemoniska nationer.[11]
Det är problemet om förhållandet mellan struktur och superstrukturer som man måste ge en exakt utformning och lösning för att kunna komma fram till en riktig analys av de krafter, som verkar i en viss periods historia, och för att kunna bestämma förhållandet mellan dessa. Man måste röra sig inom området för två principer, nämligen 1) att inget samhälle ställer sig uppgifter, för vars lösning de nödvändiga och tillräckliga förutsättningarna inte redan föreligger eller är på väg att framträda och utvecklas; 2) att inget samhälle upplöses eller kan ersättas, om det inte dessförinnan har utvecklat alla de livsformer som är inneslutna i dess förhållanden.[12] Från en reflexion över dessa båda regler kan man komma fram till utvecklandet av en hel rad andra principer för historisk metodik. Vid studiet av en struktur måste man emellertid skilja mellan organiska (relativt permanenta) rörelser och sådana som kan kallas "konjunkturartade" (och som framstår som tillfälliga, oförmedlade, nästan accidentella). Konjunkturfenomenen är förvisso också de beroende av organiska rörelser, men deras betydelse har inte någon stor historisk räckvidd: de ger upphov till en politisk detaljkritik, som dag för dag går ut över de små ledande grupperna och de personer som är direkt ansvariga för maktutövningen. De organiska fenomenen ger upphov till en historisk-social kritik, som drabbar de stora gruppbildningarna och går förbi de direkt ansvariga personerna och den ledande personalen. När man studerar en historisk period, framträder den stora betydelsen av denna distinktion. Det uppträder en kris, som ibland varar i decennier. Denna exceptionella långvarighet betyder att det i strukturen framträtt (kommit till mognad) obotliga motsättningar, och att de politiska krafter som positivt verkar för att bevara och försvara själva strukturen trots allt anstränger sig för att inom vissa gränser bota och komma över. Dessa oavbrutna och ihärdiga ansträngningar (ingen social form vill nämligen någonsin erkänna att den är övervunnen) bildar det "tillfälligas" mark, på vilka de motståndsstyrkor organiserar sig som strävar att bevisa (en bevisning som i sista hand lyckas och är "sann" endast om den blir ny verklighet, om motståndarstyrkorna triumferar, men som direkt tar formen av en rad polemiker, ideologiska, religiösa, filosofiska, politiska, juridiska o.s.v., vilkas konkretion kan mätas efter i vad mån de har övertygande kraft och förändrar den förut existerande uppställningen av de sociala styrkorna) att de nödvändiga och tillräckliga förutsättningarna redan föreligger för att vissa uppgifter skall kunna och följaktligen bör få en historisk lösning (bör, ty varje försummelse av den historiska plikten ökar den oundvikliga oordningen och förbereder än allvarligare katastrofer).
Ett misstag som man ofta hamnar i vid historisk-politiska analyser består i att man inte förstår att finna det rätta förhållandet mellan vad som är organiskt och vad som är tillfälligt: resultatet blir så antingen att man som omedelbart verkande framställer orsaker som i stället är medelbart verkande, eller att man hävdar att de omedelbara orsakerna är de enda verksamma; i det ena fallet har man ett övermått av "ekonomism" eller doktrinärt pedanteri; i det andra har man ett övermått av "ideologism"; i det ena fallet övervärderar man de mekaniska orsakerna, i det andra upphöjer man det viljemässiga och individuella elementet. Distinktionen mellan "rörelser" och organiska fakta och rörelser och "konjunkturbetonade" eller tillfälliga fakta måste tillämpas på alla situationstyper, inte bara på dem där det förekommer regressiv utveckling eller akut kris, utan också på dem där det förekommer en progressiv utveckling eller blomstring, och på dem där det förekommer en stagnation av produktionskrafterna. Det dialektiska bandet mellan de två typerna av rörelse och, följaktligen, av undersökning kan svårligen exakt fastställas; och om misstaget är allvarligt i historieskrivningen, blir det än mer allvarligt i den politiska konsten, där det gäller inte att rekonstruera det förflutnas historia utan att konstruera det närvarandes och det tillkommandes;[13] egna önskningar och egna passioner av ett sämre och omedelbart slag är orsak till misstaget, eftersom de får ersätta den objektiva och opartiska analysen, och detta sker inte som medvetet "medel" för att stimulera till handling utan som självbedrägeri. Också i detta fall biter ormen charlatanen, och demagogen blir alltså det första offret för sin egen demagogi.
Dessa metodologiska kriterier kan få hela sin åskådliga och pedagogiska betydelse, om de tillämpas vid undersökningen av konkreta historiska fakta. Man skulle med fördel kunna göra det beträffande de händelser som tilldrog sig i Frankrike från 1789 till 1870. Det förefaller mig nödvändigt att taga med hela denna period för att få större klarhet i framställningen. Först 1870-71, med kommunförsöket, uttömmes nämligen alla de frön som uppstått 1789: den nya klass, som kämpar för att få makten, besegrar inte bara representanterna för det gamla samhället, som inte vill erkänna sig helt övervunnet, utan också de helt nya grupperna, som hävdar att man redan kommit förbi den nya struktur som uppstod med den omvälvning som tog sin början 1789, och visar sålunda sin vitalitet både gentemot det gamla och gentemot det helt nya. Vidare försvinner med händelserna 1870-71 den verkande kraften i det system av principer för politisk strategi och taktik som praktiskt kommit till 1789 och ideologiskt utvecklats omkring 1848 (de principer som sammanfattas i formeln "permanent revolution":[14] det skulle vara intressant att studera hur mycket av denna formel som kommit med i Mazzinis strategi - t.ex. beträffande resningen i Milano 1853 - och om den skett medvetet eller inte). Ett faktum, som visar riktigheten av denna synpunkt, är att historikerna inte alls är överens (och omöjligtvis kan vara det) när det gäller att fastställa gränserna för de händelser som utgör franska revolutionen. För somliga (t.ex. Salvemini) är revolutionen fullbordad i Valmy: Frankrike har skapat den nya staten och förstått att organisera den politisk-militära styrka som säkrar och försvarar dess territoriella suveränitet. För andra fortsätter revolutionen ända till Thermidor, eller det talas rent av om flera revolutioner (10 augusti skulle vara en revolution för sig o.s.v.)[15] Sättet att tolka Thermidor och Napoleons verk erbjuder de skarpaste motsättningarna: rör det sig om revolution eller kontrarevolution? För andra fortsätter revolutionens historia till 1830, 1848, 1870 och t.o.m. ända till världskriget 1914. I alla dessa synsätt finns en del sanning. I själva verket får den franska sociala strukturens inre motsättningar, som utvecklas efter 1789, ett relativt biläggande först med den tredje republiken, och Frankrike får sextio år av politiskt liv i jämvikt efter åttio år av omvälvningar i ständigt längre vågor: 1789, 1794, 1799, 1804, 1815, 1830, 1848, 1870. Det är just studiet av dessa "vågor" av olika svängningstal som gör det möjligt att rekonstruera förhållandet mellan struktur och superstrukturer å ena sidan och å den andra mellan utvecklingen av den organiska rörelsen och utvecklingen av konjunkturrörelsen inom strukturen. Man kan tills vidare säga att den dialektiska förmedlingen mellan de två metodologiska principer, som framlagts i början av denna anteckning, finner man i den politisk-historiska formeln permanent revolution.
En aspekt av samma problem är den s.k. frågan om styrkeförhållandena. Man läser ofta i historiska framställningar det allmänna uttrycket: "styrkeförhållanden som var gynnsamma, ogynnsamma för den ena eller andra tendensen". Så abstrakt förklarar denna formulering ingenting eller nästan ingenting, ty man upprepar bara det faktum som man skall förklara i det man ena gången framställer det som faktum och andra gången som abstrakt lag och förklaring. Det teoretiska misstaget består alltså i att man anger ett rättesnöre för forskning och tolkning som "historisk orsak".
Till att börja med måste man i "styrkeförhållandet" skilja mellan olika moment eller grader, som huvudsakligen är följande:
1) Ett förhållande mellan sociala styrkor som är tätt knutet till strukturen, objektivt, oberoende av människornas vilja, och som kan mätas med samma system som de exakta vetenskaperna eller naturvetenskaperna använder. På basen av de materiella produktionskrafternas utvecklingsnivå har man de sociala grupperingarna, av vilka var och en representerar en funktion och har en given ställning inom själva produktionen. Detta förhållande är vad det är, en motsträvig verklighet: ingen kan modifiera antalet företag och deras anställda, antalet städer med sin givna stadsbefolkning o.s.v. Denna grundläggande formering gör det möjligt att studera om det i samhället existerar nödvändiga och tillräckliga förutsättningar för en omformning därav, den gör det alltså möjligt att kontrollera graden av realism och utförandet hos de olika ideologier som uppstått på dess egen mark, bland de motsättningar den alstrat under sin utveckling.
2) Ett successivt moment är det politiska styrkeförhållandet, d.v.s. uppskattningen av vilken grad av homogenitet, självmedvetande och organisation som uppnåtts av de olika sociala grupperna. Detta moment kan i sin tur analyseras och delas upp på olika nivåer, som motsvarar de olika momenten av kollektivt politiskt medvetande, såsom de hittills manifesterat sig i historien. Den första och mest elementära nivån är den ekonomisk-korporativa: en handelsman känner sig böra vara solidarisk med en annan handelsman, en fabrikant med en annan fabrikant; man känner alltså den homogena enheten, och plikten att organisera den, inom yrkesgruppen men ännu inte inom den vidare sociala gruppen. Ett andra moment innebär att man uppnår medvetandet om intressesolidariteten mellan alla den sociala gruppens medlemmar, men ännu bara på det rent ekonomiska området. Redan i detta moment ställer man problemet om staten, men bara när det gäller att uppnå en politisk-juridisk jämlikhet med de dominerande grupperna, ty man gör anspråk på rätten att delta i lagstiftning och administration, kanske också modifiera dem och reformera dem, men inom redan existerande fundamentala ramar. Ett tredje moment innebär att man blir medveten om att ens egna korporativa intressen i sin närvarande och tillkommande utveckling går utöver den korporativa kretsen, den rent ekonomiska gruppen, och kan och bör bli andra underordnade gruppers intressen. Detta är den mest utpräglat politiska fasen, som innebär en klar övergång från strukturen till de sammansatta superstrukturernas sfär, det är en fas då ideologierna som grott i det föregående blir "parti", konfronteras med varandra och kommer i strid med varandra, ända tills en enda av dem eller åtminstone en enda kombination av dem tenderar att få överhand, att bli starkast och att sprida sig över hela det sociala området, i det den åstadkommer inte bara enhet mellan de ekonomiska och politiska målsättningarna utan även intellektuell och moralisk enhet, ställer alla de frågor, kring vilka striden rasar, inte på det korporativa planet utan på ett "universellt" plan och sålunda skapar en fundamental socialgrupps hegemoni över en rad underordnade grupper. Staten fattas visserligen som en grupps egen organism, ägnar att skapa gynnsamma villkor för denna grupps största möjliga expansion; men denna utveckling och denna expansion fattas och framställs som den drivande kraften i en universell expansion, i en utveckling av alla "nationella" krafter, d.v.s. den dominerande gruppen blir konkret samordnad med de underordnade gruppernas allmänna intresse, och statslivet uppfattas som ständig bildning och ständigt övervinnande av (på lagens område) ostadiga tillstånd av jämvikt mellan den fundamentala gruppens intressen och de underordnade gruppernas, jämviktstillstånd där den dominerande gruppens intressen har överhand men bara till en viss punkt, inte ända därhän att det rör sig om ett småskuret ekonomisk-korporativt intresse.
I den verkliga historien flätas dessa moment samman med varandra så att säga horisontalt och vertikalt, d.v.s. efter de sociala ekonomiska verksamheterna (horisontalt) och efter de geografiska territorierna (vertikalt), i det de ömsevis kombineras och skils åt: envar av dessa kombinationer kan representeras av ett eget organiserat ekonomiskt och politiskt uttryck. Ytterligare bör man ta med i beräkningen att i dessa inre förhållanden inom en stat - nation inflätas de internationella förhållandena, som skapar nya originella och historiskt konkreta kombinationer. En ideologi som uppstått i ett mera utvecklat land sprids i mindre utvecklade länder och ingriper i de lokala kombinationernas spel.[16]
Detta förhållande mellan internationella och nationella styrkor kompliceras ytterligare av att det inom varje stat existerar åtskilliga territoriella sektioner med olika struktur och olika styrda förhållande på alla nivåer (så var Vendée allierat med de internationella reaktionära krafterna och representerade dem mitt inne i den franska territoriella enheten; på samma sätt representerade Lyon under franska revolutionen en speciell relationsknut, o.s.v.)
3) Det tredje momentet är det militära styrkeförhållandet, som gång för gång är det omedelbart avgörande (den historiska utvecklingen pendlar ständigt mellan det första och det tredje momentet, under förmedling av det andra). Men inte heller detta moment är något odifferentierat som omedelbart kan identifieras i schematisk form, också här kan man urskilja två nivåer - den militära i inskränkt mening eller teknisk-militära, och den nivå som kan kallas den politisk-militära. Under den historiska utvecklingen har dessa båda nivåer framträtt i en stor mångfald kombinationer. Ett typiskt exempel som kan tjäna som gränsdemonstration är det förhållande som representeras av det militära förtryck en stat utövar över en nation som försöker uppnå sitt statliga oberoende. Förhållandet är inte rent militärt utan politiskt-militärt; i själva verket skulle ett förtryck av denna typ vara oförklarligt utan ett tillstånd av social söndring inom det förtryckta folket och passivitet hos det stora flertalet; därför kan oberoendet inte uppnås med rent militära styrkor utan med militära och politisk-militära. Om verkligen den förtryckta nationen för att börja kampen för sitt oberoende måste vänta tills hegemonstaten tillåter den att organisera en egen här i ordets egentliga och tekniska betydelse, skulle den få vänta länge (det kan inträffa att kravet på att få ha en egen här blir tillfredsställt av hegemonnationen, men det innebär att redan en stor del av kampen utkämpats och vunnits på det politisk-militära fältet). Den förtryckta nationen kommer alltså till en början att mot hegemonstatens militära styrka ställa upp en styrka som bara är "politisk-militär", d.v.s. en form av politiskt handlande som har kraft att åstadkomma reflexer på det militära området i den meningen 1) att dess verkan blir en inre upplösning av hegemonnationens krigiska effektivitet, och 2) att det tvingar hegemonnationen att skingra och sprida sina militära styrkor över ett stort territorium och så till stor del tillintetgöra deras krigiska effektivitet. Vid Italiens enande kan man lägga märke till den katastrofala bristen på politisk-militär ledning, särskilt hos aktionspartiet (på grund av medfödd oförmåga) men också hos det moderata piemontistiska partiet, både före och efter 1848, förvisso inte av oförmåga utan på grund av "ekonomisk-politisk malthusianism" d.v.s. emedan man inte ens ville antyda möjligheten av en jordbruksreform, och emedan man inte ville sammankalla en konstituerande nationalförsamling, utan bara strävade efter att den piemontesiska monarkin utan villkor och inskränkningar av folkligt ursprung skulle utsträckas till hela Italien blott med sanktion av regionala folkomröstningar.
Ett annat problem, som är förknippat med de föregående, är om de fundamentala historiska kriserna direkt bestämts av de ekonomiska kriserna. Svaret på denna fråga ligger indirekt i de föregående avsnitten, där frågor behandlats som utgör ett annat sätt att framlägga den fråga det här rör sig om. Men av pedagogiska skäl, med den speciella publik man har, är det alltid nödvändigt att undersöka varje sätt att presentera en och samma fråga som om det vore ett nytt och fristående problem. Man kan utesluta att de ekonomiska kriserna i och för sig framkallar händelser av fundamental karaktär; de kan endast skapa en gynnsammare jordmån för spridningen av vissa sätt att tänka, att ställa och lösa de problem som i sig innesluter hela den fortsatta utvecklingen av statslivet. För övrigt kan alla påståenden med avseende på kris- och välståndsperioder ge upphov till ensidiga omdömen. I sin korta framställning av franska revolutionens historia uppträder Mathiez som motståndare till den vulgärt traditionella historieskrivningen, som a priori "finner" en kris som sammanfaller med de stora brytningarna i den sociala jämvikten, och han hävdar att framemot 1789 var den ekonomiska situationen för ögonblicket snarast god, varför man inte kan säga att den absoluta statens katastrof berott på en utarmningskris. Man måste dock observera att staten var offer för en dödlig finanskris, och den frågan ställde sig på vilket av de tre priviligierade sociala stånden de offer och de bördor borde falla som erfordrades för att åter bringa ordning i de statliga och kungliga finanserna. Och vidare: om också borgerskapets ekonomiska situation var blomstrande, Tar situationen förvisso inte god för de folkliga klasserna i städerna och på landsbygden, särskilt inte på de håll där man plågades av endemisk fattigdom. Brytningen i styrkejämvikten kom i varje fall inte till stånd av direkta mekaniska orsaker, på grund av utarmning av den sociala grupp som hade intresse av att bryta jämvikten och som faktiskt bröt den, utan den kom till stånd inom ramen för konflikter på ett högre plan än den direkt ekonomiska världen, konflikter som var förknippade med "klassprestigen" (framtida ekonomiska intressen) och en skärpning av känslan för oberoende, självständighet och makt. Den speciella frågan om ekonomisk nöd eller välstånd som orsak till nya historiska realiteter är en partiell aspekt av frågan om styrkeförhållandet på dess olika nivåer, Nyheter kan frambringas både därför att en välståndssituation är hotad av en motståndargrupps småskurna egoism och därför att nöden blivit outhärdlig och man i det gamla samhället inte ser någon kraft som är i stånd att lindra den och att med lagliga medel återställa normala förhållanden. Man kan därför säga att alla dessa element utgör den konkreta manifestation av konjunkturfluktuationer inom komplexet av de sociala styrkeförhållandena, på vars mark övergången äger rum, från dessa till de politiska styrkeförhållandena för att kulminera i det avgörande militära förhållandet.
Om denna utvecklingsprocess från den ena stunden till den andra uteblir - och det är en process vars väsentliga aktörer är människorna och deras vilja och förmåga - förblir situationen verkningslös och det kan ges motsägelsefulla upplösningar: det gamla samhället består och säkrar sig en period av "andhämtning", under vilken man fysiskt utrotar eliten bland motståndarna och terroriserar reservmassorna; eller också inträffar att de stridande krafterna ömsesidigt förgör varandra med kyrkogårdarnas fred som resultat, eventuellt under bevakning av en utländsk vaktpost.
Men den viktigaste reservationen att göra beträffande varje konkret analys av styrkeförhållandena är den, att sådana analyser inte kan och inte bör vara självändamål (såvida det inte är ett kapitel av det förflutnas historia man skriver), utan får betydelse endast om de tjänar till att rättfärdiga en praktisk verksamhet, ett viljemässigt initiativ. De utvisar var det finns punkter av svagare motstånd, där det är mera fruktbart att sätta in sin viljekraft, ger idéer till omedelbara taktiska operationer, anger hur man bäst kan lägga upp en politisk agitationskampanj, vilket språk som bäst förstås av massorna, o.s.v. Det avgörande elementet i varje situation är den permanent organiserade och långt på förhand iordningställda styrka, som man kan låta rycka fram när man anser att en situation är gynnsam (och gynnsam är den bara såvida en sådan styrka existerar och är full av stridsberedskap): därför är den väsentliga uppgiften att systematiskt och tålmodigt inrikta sig på att forma och utveckla denna styrka och göra den ständigt mera homogen, kompakt och självmedveten. Det ser man i krigshistorien och i den omsorg varmed man i alla tider på förhand iordningställt härar för att kunna börja ett krig i vilket ögonblick som helst. Stormakterna har varit stormakter just därför att de var beredda att i varje ögonblick effektivt ingripa i gynnsamma internationella konjunkturer, och dessa konjunkturer var gynnsamma därför att det fanns konkret möjlighet att effektivt ingripa i dem.
Vid ett visst moment i deras historiska liv skiljer sig de sociala grupperna från sina traditionella partier, d.v.s. de traditionella partierna i sin givna organisatoriska form, med de bestämda personer som utgör dem, representerar dem och leder dem, erkännes inte längre som lämplig uttrycksform för deras klass eller klassfraktion. När dessa kriser uppträder, blir den omedelbara situationen ömtålig och farlig, ty fältet är öppet för våldshandlingar och skumma krafters verksamhet, som av ödet sända och karismatiska personer representerar.
Hur uppstår dessa situationer av kontrast mellan "representerade och representanter", som från partiernas område (partiorganisation i begränsad mening, väljarna och det parlamentariska fältet, dess journalistiska organisationer) återverkar på hela statsorganismen och stärker den relativa maktpositionen för byråkratin (den civila och militära), för storfinansen, för kyrkan och rent allmänt för alla de organismer som är relativt oberoende av fluktuationer i den allmänna opinionen? Processen är olika i olika länder, fastän innebörden är densamma. Och innebörden är en kris för den ledande klassens hegemoni, en kris som inträder antingen därför att den ledande klassen misslyckats i något stort politiskt företag för vilket den begärt eller med våld framtvingat de stora massornas samtycke (t.ex. ett krig) eller därför att stora massor (speciellt bönder och småborgerliga intellektuella) plötsligt övergått från politisk passivitet till en viss aktivitet och ställer krav som i sin oorganiska helhet utgör en revolution. Man talar om "auktoritetskris", och det är just hegemonikris, eller kris för staten i dess helhet.
Krisen skapar omedelbart farliga situationer, ty de olika skikten inom befolkningen äger inte samma förmåga att snabbt orientera sig och omorganisera sig i samma takt. Den ledande traditionella klassen, som har en talrik utbildad personal, byter personer och program och återvinner den kontroll, som höll på att glida dem ur händerna, med större snabbhet än vad fallet är inom de underordnade klasserna; den gör kanske uppoffringar, riskerar en mörk framtid genom demagogiska löften, men den behåller makten, stärker den för ögonblicket och betjänar sig av den för att krossa motståndaren och skingra hans ledande personal, som inte kan vara vare sig särskilt talrik eller särskilt utbildad. Att många partiers trupper samlas under ett enhetligt partis fana, som bättre representerar och sammanfattar hela klassens behov, är ett organiskt och normalt fenomen, även om det sker i en takt som nästan är blixtsnabb i jämförelse med lugna tider: den representerar sammangjutningen av en hel social grupp under en enhetlig ledning, som anses ensam vara i stånd att lösa ett dominerande existensproblem och avlägsna en dödlig fara. När krisen inte får denna organiska lösning utan i stället löses genom en karismatisk ledare innebär detta att det föreligger en statisk jämvikt (vars faktorer kan vara disparata men där de progressiva krafternas omogenhet överväger); att ingen grupp, varken den konservativa eller den progressiva, har kraft till seger och att även den konservativa gruppen har behov av en herre.[17]
Denna fenomenens ordning är förknippad med ett av de viktigaste problemen beträffande det politiska partiet, nämligen partiets förmåga att reagera mot andan av vanemässighet, mot tendenserna att mumifieras och bli anakronistiskt. Partierna uppstår och konstituerar sig som organisation för att leda situationen under moment som är av historiskt vital betydelse för deras klasser; men de kan inte alltid anpassa sig till nya uppgifter och nya epoker, de kan inte alltid utveckla sig i överensstämmelse med utvecklingen av styrkeförhållandena i deras helhet (och följaktligen av deras klassers relativa position) i det givna landet eller på det internationella området. Vid analysen av denna utveckling inom partierna måste man skilja mellan den sociala gruppen, partiets massa och partiets byråkrati eller generalstab. Byråkratin är den vanemässiga och konservativa kraften som medför de största farorna; om den slutligen kommer att utgöra en solidarisk kår, som står för sig själv och känner sig oberoende av massan, blir partiet till sist anakronistiskt, och i de akuta krismomenten töms det på sitt sociala innehåll och blir en luftkonstruktion. Man kan se vad som händer med en rad tyska partier genom hitlerismens expansion. De franska partierna utgör ett rikt fält för undersökningar av detta slag: de är samtliga mumifierade och anakronistiska, historiskt-politiska dokument över olika faser av Frankrikes gångna historia, vilkas föråldrade terminologi de upprepar; krisen kan för dem bli än mer katastrofal än för de tyska partierna.
När man undersöker en händelsekedja av detta slag, försummar man vanligtvis att ge det byråkratiska, civila och militära, elementet dess rätta plats, och man håller dessutom inte i minnet, att man vid en sådan analys bor ta med inte bara de aktiva militära och byråkratiska elementen utan även de sociala skikt ur vilka byråkratin inom ifrågavarande statskomplex traditionellt rekryteras. En politisk rörelse kan ha militär karaktär även om hären som sådan inte öppet deltar i den; en regering kan ha militär karaktär även om hären som sådan inte deltar i regeringen. I vissa situationer kan det hända att det är lämpligt att inte "avslöja" hären, inte låta den utträda ur den konstitutionella ordningen, för att vidmakthålla homogeniteten mellan officerare och soldater på ett område där man skenbart är neutral och står över partierna; och ändå är det hären, d.v.s. generalstaben och officerskåren, som bestämmer den nya situationen och behärskar den. Å andra sidan är det inte riktigt att hären enligt konstitutionerna aldrig bör bedriva politik; hären bör ju försvara konstitutionen, d.v.s. statens lagliga form, med därtill knutna institutioner: därför innebär den s.k. neutraliteten bara stöd åt den bakåtsträvande parten, men i sådana situationer måste man ställa frågan så för att förhindra alt oenighet